Eget skolhus Skolans organisation på 1890-talet 1899-1908 1908-1920 20-talet 30-talet 40-talet bespisningen 50-talet slutet källor
Av Ann-Charlotte Ernehed
I augusti 1843 beslutade sockenstämman att Offerdal p.g.a. socknens vidsträckthet, skulle ha en flyttbar skolinrättning. Socknen indelades i sex rotar, tre för varje lärare. Kälom ingick i sjätte roten, Kälaroten, som bestod av Västerberg, Berg, Västbyn, Bredbyn, Landön, Böle, Utgård, Västerulfsås och Österulfsås.
Ledamot för Kälaroten i folkskolestyrelsen var Olof Johansson, i Österulfsås.
Lärarlönen vållade problem bland sockenmännen. Som grund för skolavgifterna föreslogs, att fastighetsägarna skulle betala 1/5 procent av fastighetens taxeringsvärde. Sockenmännen vägrade skriva på detta. Grundavgiften sänktes därför till 1/8 procent av taxeringsvärdet. Skolgången skulle börja vid sju års ålder.
1846 diskuterades för första gången anställning av två dugliga lärare. En enda sökte tjänsten, nämligen D.O. Nordenström, Östersund. Han blev den första ordinarie läraren i östra roten. Nordenström bodde i Tulleråsen och tjänstgjorde 1846 - 1853.
1848 valdes folkskollärareleven Johan Berglöv till lärare i västra roten. Han avskedades p.g.a. spritmissbruk. 1853 stod församlingen helt utan lärare igen i de två ambulerande skolorna.
1858 beslutades att småskolor skulle inrättas. Antalet bestämdes 1859 till sex skolor. Roteskolläraren (småskolläraren) erhöll kost av föräldrarna till de barn de undervisade. Kälom omnämndes från början som flyttande småskola.
Märta Eriksson, född 1898 i Huvulsviken, Rödön minns vad hennes mor berättat:
"Innan skolan byggdes i Kälom kom en lärare till byn för att undervisa. Han flyttade mellan gårdarna i byn. Undervisningen bedrevs ofta i köket."
Den andra ordinarie läraren i östra roten var C.G. Lidin. Från början obehörig, men han utbildade sig vid seminariet i Härnösand
1871 började Lars Olofsson Edholm, den tredje ordinarie läraren i östra distriktet. Under tio år var östra roten utan lärare.
De första uppgifterna från den flyttande småskolan vid Berg i Kälarne hittar vi från 1876. Läraren hette Kristina Hellberg. Skolhus fanns ännu inte, men enligt kyrkostämmans beslut 1876, planerades att inom två år bygga två större skolhus med kök och två rum för lärare, samt fem mindre skollokaler i rotarna. 1878 fanns "Två större skollokaler med rum för lärarna äro uppförda i Åflo och Flatnor, men ännu icke inredda. Dessutom är mindre skolhus uppbyggda i Krokroten och Kälaroten samt i byarna Tångeråsen och Enarsvedjan." Enligt dessa båda protokoll är skolan i Kälom byggd omkring 1877.
Den första läraren som tjänstgjorde vid den flyttande småskolan i Kälarne (Kälom) var Nils Nilsson, 1878 - 81. Läraren ambulerade mellan Kläppen - Bredbyn - Berg och Kälom. 1882 - 87 var Dorotea Pålsdotter lärare i byn. Skolan kallades nu mindre folkskola, vilket innebar att de var både småskola och folkskola.
Läraren ambulerade mellan Käloms skolhus och hyrd lokal i Landörote. 1883 drevs skolan i Landörote i hyrd lokal i Bredbyn. 1888 - 90 var det snabb genomströmning av lärare i byn, en lärare/år. Eva Wedering, Karin Stadig och Eva Ljungqvist stannade av okänd anledning inte kvar i byn.
Skolans organisation på 1890-talet
1891 - 96 är Kristina Andersson byskollärare i Kälom. Mer detaljerade uppgifter om skolans verksamhet började nu finnas. 1892 var lärotiden: 30,5 veckor/år, 6 dag/vecka och 36 tim/vecka. 1987 var läsåret: 36,5 veckor/år, 5 dag/vecka och 29 - 40 tim/vecka beroende på vilket stadium det var. Läsåret startade i januari, dvs. på vårterminen till skillnad mot idag då läsåret börjar på höstterminen.
Kristina Andersson började läsåret i Kälom 1/2 - 5/4, 1892. Undervisningen i Bredbyn pågick 7/4 - 4/6.
Sommarlov hade barnen redan på 1890-talet. Höstterminen började i Bredbyn 20/9 - 5/11 och sedan var det dags för Kälom igen 8/11 - 20/12. Eleverna var fria från skolan den period som läraren undervisade på den andra skolan. Tänk om dagens elever fick ha de läsårstiderna!
67 elever gick inom distriktet. Av dessa var sex stycken över 14 år. Skolan borde ha varit i verksamhet i 174 dagar, men sex dagar var den inställd p.g.a. att läraren var förhindrad. 51 elever hade frånvaro utan giltigt förfall.
1893 undervisades småskoleavdelningen och folkskoleavdelningen av samma lärare varannan dag, enligt 1889 års Normalplan, dvs, arbetsordning för landets skolor. 1894 övergick läsårsstarten från januari till september. 1896 pågick skolan i Kälom under perioden 21/9 - 19/12 samt 8/1 - 24/3.
1897 - 98 arbetade Katarina Jönsson, gift Ögren, i byn. Hon hade flera barn. Familjen bodde på skolan i Kälom. Under hennes tid fick skolan fint besök: En FOTOGRAF!
1899 - 1901 arbetade Brita Bylin i Kälom och 1902 - 1903 Brita Edlund. Lärotiden hade nu ändrats till 34,5 veckor och 30,30 tim/vecka. 1904 - 06 var Anna Fredrika Persson ambulerande lärare i Kälom och Bredbyn.
Märta Eriksson, Rödön, började skolan 1906 för Anna Persson. Hon har berättat följande:
"Anna Persson var gift med Ante Persson och hade en dotter, Anny, f. 1902. Hela familjen samt en barnflicka, Karolina Westberg, bodde i skolans kök. Barnflickan sov i en soffa inne i klassrummet. Ante Persa` var fångstman dvs. han levde huvudsakligen på jakt o.d. På rasterna var skolbarnen ute, men vid dåligt väder fick de vara i omklädningsrummet. Ibland blev de förstås högljudda och störde familjen Persson i köket. Skolbarnen kördes då ut i den kalla farstun".
Anna Persson var en sträng lärarinna. Höstterminen 1907 flyttade hon och familjen till Bredbyns skola och därefter tjänstgjorde hon enbart i Bredbyn.
Anna Perssons öde blev mycket tragiskt. 1910 föddes hennes andra barn, Karin. Strax innan blev Anna svårt sjuk. Hon hade äggvita och lades in på lasarettet. Anna Persson anade att hon inte skulle överleva och kallade till sig Sigrid Eriksson, i Kälom. Anna bad henne att ta hand om det nyfödda barnet. Sigrid tog sig an den för tidigt födda lilla Karin. Det var dock stora problem att sköta den moderlösa flickan, som bl. a fick läggas i vadd för att hållas varm.
Karin Persson växte upp hos Erik och Sigrid Eriksson, i Västerulfsås och även hennes far, Ante Persa` bodde tidvis hos dem. Hennes äldre syster, Anny, fick flytta till en moster i Östersund efter moderns död. Några år senare flyttade hon tillbaka till sin far och fostermor i Kälom. Karin bodde kvar hela sin uppväxt hos Johan Ersa i Västerulfsås.
Märta Eriksson hade väntat ett år med skolstarten för att få sällskap med Emma Östgren. Klassen bestod av sju elever och totalt i skolan ca. 30. Endast två av eleverna bodde utanför själva byn.
1906 kom "Nils Holgersson" ut som läsebok. Redan under Märtas skoltid i Kälom användes den som geografibok. Den fungerade som sådan i hela Sverige, ända fram till 1950-talet.
Barn som var baptister slapp läsa katekesen. De läste biblisk historia istället.
Skolkortet togs 1906. Det var inte enbart lärare och elever som fick vara med på skolkortet. En tillfällig besökare och även barnflickan blev förevigade tillsammans med skolklassen.
Vid den tiden som skolkortet togs, härjade scharlakansfeber i byn. Den var orsaken till att många var frånvarande. Scharlakansfeber var en allvarlig sjukdom,. som kunde ge besvärliga följdsjukdomar. En flicka i klassen fick svåra sviter efter sjukdomen p.g.a. att hon inte kom till läkare. Hon fick nedsatt syn och hörsel.
Erik O. Ernehed f. 1905, fick scharlakansfeber vid ett och etthalvårs ålder. Han fördes i släde till Östersunds lasarett i trettiogradig kyla. Läkaren opererade honom och han blev frisk utan några sviter.
Varje dag gavs det läxor, även över helgerna. Sista klassen fick sitta kvar ungefär en timme om dagen, för att gnuggas extra innan de slutade skolan.
En gång fick skolklassen göra en skid- och sparkutflykt till Bränna där de bjöds på varm dryck av OIPers` och Anna.
När Anna Persson slutade sin lärartjänst i Kälom, slutade även en epok i skolans historia. Den upphörde nu att vara "flyttande mindre skola" och blev fr.o.m. 1907 "Den fasta mindre skolan i Kälarne."
Även på lärarsidan inleddes en hy epok. Den i Kälom välkända lärarinnan Klara Rydstedt, f, 1888 d. 19.....? började sin lärarbana i byn. Mellan 1907 - 47 dominerade hon helt skolans verksamhet. Lärarlönen vid den här tiden varierade åtskilligt inom socknen. Anna Perssons årslön var 450 kr, medan Klara Rydstedt endast fick 150 kr per år och O.W. Marklund i fasta folkskolan i Åflo hade hela 1200 kr per år. Undra på att kvinnorna fått kämpa för jämlikhet!
Stina Eriksson f. 1902 gift Olofsson, Kläppen, började skolan 1908, vid sex års ålder. Hon berättar att hennes syster Magda blev sjuk i scharlakansfeber och tvingades vara hemma från skolan en hel termin.
Barnen fick köpa griffeltavlor som de räknade och skrev på. Läraren läste upp ett tal och barnen skrev ned det. Alla elever hade egna läroböcker i alla ämnen.
Stina minns också Daniel Persson, same, inackorderad i Österulfsås. Han gick i Käloms skola en vinter.
Stina Larsson, f. 1903, Utgård, har själv skrivit följande:
I början av århundradet var skolgången sex år, två i småskolan, fyra i storskolan. Denna tid delades upp varannan vecka. Denna korta skoltid påbättrades genom att de fick långa hemläxor i en del ämnen. En annan påbyggnad av skolan, som skedde år 1914, hade den nyutexaminerade lärarinnan sin bostad i ett litet rum innanför barnens omklädningsrum så de kunde av matoset känna vad frukosten bestod av. Mest vanligt var kött och fläsk, gåvor av barnens föräldrar.
Om man skulle beskriva en skoldag, började den med en klockas ringning. Så följde uppmaningen. Uppställning! Till era platser gå! Framåt marsch! Djupa nigningar och bugningar. Stående: Psalmsång och morgonbön då lärarinnan läste någon psalmvers eller Fader Vår. Sitt ned! Så följde 1 timmes Kristendom, Biblisk historia och senare Katekes. Många psalmverser i läxa. Så följde rast. Stå upp! Helt om Framåt marsch!
När det var middagsrast hade de närboende fördelen att få springa hem och äta. De långväga skidåkande fick ta den frusna mjölken som stått vid kaminen att tina upp till sina rågbröds,-mjukbröds eller tunnbrödssmörgåsar.
Om vädret tillät lekte man ute på rasterna. Inhägnaden omkring skolan var liten. Den vanligaste leken var "Dunkel". Den som stod vid knuten skulle dunka för den som gömt sig bakom knutarna. "Dunk för Anna, Dunk för Olle". När han springande skulle se vem som fanns bakom knuten, passade de som hann från andra sidan slå på knuten. Dunk för mig.
Lärarinnan förde stor respekt med sig och disciplinen var hård. Ett ex. på detta var en flicka som var mycket blyg satt med sin barndomskamrat längst fram i de stora otympliga dubbelbänkarna som de då hade. När de öppnade locket för att lägga ner griffeltavlorna viskade flickan till kamraten: Jag råkade bryta av griffeln. Då kom Lärarinnan ner från den höga katederstolen för att höra vad det var fråga om. Flickan upprepade vad hon viskat om. Då sade Lärarinnan i sträng ton: "Ni får inte sitta och viska i skolan, nu får du ta dina saker och flytta till bänken därnere".
Hon hade en stor arbetsbörda med alla klasser, men var duglig och energisk och fordrade mycket av sina elever.
Erik Olof Ernehed f. 1905, Böle, började skolan 1912. Han berättar:
"Det var skola varannan vecka för småskolan, dvs. klasserna 1 och 2 och varannan vecka för storskolan, klasserna 1,2,3 och 4. Storskolan motsvarade dagens åk. 3 - 6.
I Eriks klass fanns sex elever. Totalt i skolan fanns ca 27 elever, de flesta från Kälom. En elev kom från Näversjöberg och en från Offerdalsberg. De bodde inkvarterade hos familjer i byn hela skolåret.
Efter skolavslutningen samlade barnen in pengar till lärarinnan, 25 öre/elev. Klara bjöd på saft och bullar.
Lärarbostaden bestod fortfarande av köket innanför klassrummet. Hallen fungerade som omklädningsrum, rasthall och matsal. Skoldagen pågick mellan 9 och 14.
Gymnastik hade man i klassrummet. Eleverna stod bredvid bänkarna och gymnastiserade. På sånglektionerna stod klassen uppställd framför läraren och sjöng både 1- och 2- stämmiga sånger.
Veden bar skolbarnen in på rasterna eller efter skoldagens slut. Även om gymnastiken förefaller ha varit bristfällig, fick säkert barnen mer fysisk träning än de får idag!
Läraren var ofta orättvis, oförstående och sträng mot elever som hade skolsvårigheter. Kvarsittning var straffet för den, som inte kunde läxan. Somliga elever fick bättre bemötande än andra.
Hanna Nykvist, f. 1905, Västerulfsås, började skolan 1913. Hon har berättat:
1913 utgavs "Katekesen, omarbetad för folkskolan'' av kyrkoherde Wimmerkrantz i Offerdal. Den användes i Kälom ända fram till 1926, då katekesen slopades i undervisningen.
1914 gjordes påbyggnad av skolan. Lärarinnan fick större bostad på övervåningen. F.d. lärarbostaden blev gymnastiksal med ribbstolar och bom. Den fungerade även som omklädningsrum. Pojkar och flickor fick nu skilda omklädningsrum. Innan barnen gick in i klassrummet, skulle de ställa upp på led i omklädningsrummen och marschera in i skolsalen.
Skolsalen lystes upp av ca 8 stycken fotogenlampor. Omkring 1924 fick man elbelysning i skolan.
Eleverna tog med sig "liman" till skolan. Även granris, att lägga framför bron, hade de med.
1920 infördes 7:e skolåret i Käloms skola. Hanna Nykvist tillhörde den första årskullen, som fick på sju år i folkskolan.
Minnen från 1920-talets skola i Kälom, har Linnea Palmqvist, f. 1918, Utgård, och Arne Persson, f. 1915, Utgård, berättat.
Under 1920-talet gick fyra elever från Åsen i skolan i byn. Åkte dagligen häst till skolan. Under skoldagen fick hästen stå i stallet hos Pe´ Jons´.
1927 förändrades intagningsreglerna. Det blev nu vartannat års intagning, istället för varje år som tidigare. Både 7-åringar och 8-åringar fick börja 1:a klass ena året och fortsätta i 2:a klass nästa år. Läraren undervisade då klasserna 1, 3 och 5 ena året och 2, 4 och 6 följande år. Denna undervisningsform var givetvis smidigare, än att ha samtliga klasser från 1 till 6 samtidigt. Tidigare undervisningsformer varannan dag eller varannan vecka ändrades nu till daglig skolgång för samtliga elever i skolan. Det sjunde skolåret avskaffades antagligen, då man införde skola varje dag.
På rasterna gick Klara ''hem'', dvs. upp till övervåningen. Skolbarnen skulle leka framför fönstren, så att hon kunde ha uppsikt över dem.
Under Linneas skoltid, fick klassen en gång göra en utflykt till Visjön.
Omkring 1928 byggdes uthus på skolgården.
1928 infördes fortsättningsskola i Bredbyn. Eleverna fick ytterligare 6 veckors skolgång efter klass sex, bl.a. ingick matte och medborgarkunskap dvs att fylla i blanketter.
Den första fortsättningsperioden var gemensam för pojkar och flickor. Påföljande år, hade man ytterligare 6 veckor, men nu i praktisk fortsättningsskola. Pojkarna fick välja mellan snickarkurs och skogskurs i Kaxås. Flickorna däremot hade inga valmöjligheter, endast skolkök i Kaxås. Under dessa fortsättningsveckor, bodde eleverna inackorderade på skolan i Kaxås. Fortsättningsskola bedrevs även i Kälom under 1930-talet.
Omkring fyra elever bodde inackorderade i byn. De kom från Sandmyren och Mattmar. En flicka från Bränna åkte mjölkskjuts till skolan.
Fortfarande betalade barnen själva böcker och griffeltavlor. Vanligast var, att man lånade av något äldre syskon.
Skolfastigheten Utgård 3:14 utökades omkring 1935. Tidigare hade den utökats 1891.
1938 slutade Storskolan. Barnen fick sedan åka till Bredbyn efter klass två. Jonsson i Böle körde skolbilen.
Från 1931 och ett antal år framåt, fanns det fortsättningsskola efter klass sex i Kälom. Kapellet och PeJons´-gården fungerade som skollokaler.
Det tycks ha varit dåliga tider för fotografer under 1930-talet. Tyvärr har inte ett enda fotografi spårats från detta årtionde.
Eivor Ernehed, f. 1938, gift Comén, Östersund, började skolan 1946. Hon är en av dem som har berättat från 40-talet. Elevantalet i Käloms skola hade sjunkit eftersom det endast var småskola numera. Mellan 10 - 15 elever gick i skolan under 40-talet.
Skolbarnen som inte var från byn kom från Berg och Bredbyn. De åkte skolskjuts till Kälom.
En stor förändring inom skolan skedde under fyrtiotalet. Läroböckerna blev gratis. Biblisk historia bytte namn och kallades kristendom.
Klara hade arbetat i Käloms skola omkring fyrtio år. Från början av sin lärarbana var hon mycket sträng och ibland orättvis. Barn som hade skolsvårigheter blev hårt behandlade. Örfilar och luggar var vanlig bestraffning, om läxan visade sig vara dåligt inlärd. Likaså om någon elev var ouppmärksam. Det jobbigaste straffet var hennes halvtimmeslånga straffpredikningar, tyckte många elever.
Hon behandlade inte alla barn lika. Från vissa familjer fick hon välbehövliga tillskott i matförråden. Dessa barn blev bättre och vänligare behandlade än de som hade det sämre ställt. Barn till föräldrar som hade god social ställning, t.ex. förtroendeuppdrag inom socknen, blev också bättre behandlade. Detta kunde även märkas i betygsättningen.
På äldre dar förändrades hennes pedagogik. Hon blev betydligt vänligare och mer tolerant mot barnen. Varje lördag bjöd hon hela klassen på lördagsgodis!
Hon var alltid mycket nitisk och noggrann, speciellt i svenska. Redan i första klass fick eleverna lära sig subjekt och predikat. I klass två fick de skriva uppsats. Barnen från skolan i Kälom var välpreparerade när de lämnade skolan.
Det märkliga med Klara Rydstedt var, att hon aldrig någonsin uppmuntrade någon enda elev till fortsatta studier. Trots att hon hade många elever med goda förutsättningar för fortsatta studier, som gick hela sin skoltid för henne, försökte hon aldrig att påverka varken barnens föräldrar eller skolbarnen själva till fortsatta studier efter folkskolan. Varför?
Klara hade inte mycket privatliv. Hon umgicks lite i en del familjer. Ibland gick hon på baptistkapellet. Sommarloven tillbringade hon i sin hemby Genvalla. 1947 slutade hon sin lärarbana i Kälom och gick i pension.
Under två terminer var Klara sjuk i difteri. Vikarie för henne var Hulda Viklund, missionär, som varit i Kina. Hon var väldigt hård mot eleverna. Vissa drabbades värre än andra. En flicka var rädd för henne och grät mycket i skolan. Hulda demonstrerade hur hon såg ut: En elev fick stå med sydväst på sig och Hulda hällde vatten över sydvästen. "Så ser du ut när du gråter," sa hon till den stackars flickan.
Eivor fick i hemläxa att skriva uppsats. När läraren hade läst igenom uppsatsen, beskyllde hon Eivor för att ha skrivit av berättelsen! Hulda gav Eivor en ordentlig utskällning. Flickan kände sig förstås fruktansvärt orättvist behandlad!
Under Huldas tid bodde Klara kvar på skolvinden. Klara hörde många gånger hur Hulda skällde på barnen. Ibland kom Klara ned till sina f.d. elever för att trösta dem.
Eivors pappa var nämndeman och Ingers pappa satt i skolstyrelsen. Hulda hade respekt för dom och därför blev Eivor och Inger bättre behandlade många gånger, än de andra i klassen.
Fram till 1948 var det fortsättningsskola efter klass sex. 1948 infördes obligatorisk sju-årig skola. Efter sjunde klassen fick eleverna gå slöjdkurs, skogskurs eller skolkök.
Alice Ögren, f. 1918, Västerulfsås, har berättat:
I januari 1949 infördes skolbespisning i hela Offerdal. Alice Ögren ansvarade för skolbespisningen i Kälom. Kommunen betalade 1 kr 25 öre per elev och måltid. Denna summa skulle täcka både matkostnad och lön till bespisningspersonalen, dvs. Alice. Det räckte knappt till maten. Någon lön blev det aldrig för Alice. I skolan fanns inget vatten. Man fick bära vatten från vägen. Det var därför svårt att laga mat och servera 7 - 8 skolbarn i skolan.
Matbespisningen fick därför vara hemma i Alices kök, dit skolbarnen och lärarinnan kom på matrasten. Brita Hammarberg var lärare vid den tiden. Hon Satt alltid tillsammans med skolbarnen och åt. Samtliga elever fick skollunch. Kommunen stod för kostnaden. Eleverna betalade ingenting. Skolmatsedeln för Offerdal komponerades av skolkökslärarinnan Edla Karlsson.
Mjölken köptes från Ögrens. Brödet bakade Alice själv. Sylt från egen jordgubbsodling bjöd hon också på. Alice minns inte att någon elev vägrade äta av några maträtter.
Barnen var trevliga och åt upp sin mat. Undra på det med hembakat bröd och sylt från egen odling. Alice tyckte det var roligt att ha hand om skolbespisningen, även om det inte gav någon förtjänst. När klassen blev större, blev det för trångt i köket hos Alice och då slutade hon.
1952 övertog Greta Ekerbo bespisningsarbetet. Elevantalet hade ökat till omkring 15. Greta jobbade med bespisningen 1952 - 55. Omkring 1954 borrades en brunn på skolgården. Vatten drogs aldrig in i skolbyggnaden, men det blev lättsammare och kortare väg än tidigare att bära in vattnet.
Anna Lidbom städade skolan många år. 1955 tog hon även hand om matbespisningen efter Greta Ekerbo. Eftersom det nu fanns vatten på gården, flyttades bespisningen till skolhuset. Barnen fick äta sin skolmåltid på övervåningen i Klara Rydstedts gamla lägenhet, som fungerade som skolmatsal de sista skolåren.
Bodil Bertilsdotter, Västbyn, Örjan Ernehed, Böle samt Gunnel Olander, Offerdalsberg har berättat från 1950-talet:
Eleverna i Käloms småskola var omkring 15 under 50-talet.
Första skolveckan serverades aldrig någon skollunch. De fick då alltid ha egen matsäck med sig.
Landöns skola var en gång på utflykt till Kälom, berättar Gunnel Olander-Juhlin. De fick vara med om renslakt. Hos Thoréns i Böle bodde en same varje vinter under tio års tid. Han hade sina renar runt byn och renslakten skedde i Kälom. Redan på 1930-talet förekom det att skolbarn från andra skolor fick åka på utflykt till Kälom och bevista renslakt. Gunnel minns även sångövningarna vid orgeln. De som inte sjöng särskilt bra, fick gå och sätta sig.
Svenska flaggans dag var det samling på skolgården med flagghissning och sång. På lördagarna hade klassen ibland "roliga timmen". Högläsning, pjäs eller musikunderhållning av elever i klassen. Örjan Ernehed och Gunno Ögren brukade underhålla på orgel och dragspel.
Sista läsåret 1959, var det endast två elever i första klass, den ena var Bodil Bertilsdotter, gift Persson, Västbyn. I klass två gick sex elever bl.a. Birgitta Tyrebo, gift Nilsson, Böle och Gun-Britt Palmqvist, Utgård. När denna första klass skulle bli andra klass var elevunderlaget för litet. Därmed var det slut på skolundervisningen i Kälom. Tyvärr!
Aktiviteterna på skolan tog däremot inte slut. Men det får bli en annan historia!
Käll och litteraturförteckning.
Otryckta källor:
KIV a: Skolrådets protokoll 1848 - 55
KIV:C:1 Undervisningsstatistik 1876 - 1907
Tryckta källor:
Offerdals Hembygdsförening genom E. Boman,
En bok om Offerdal III, Östersund 196
Muntliga källor:
Märta Eriksson, gift Gunnarsson, Huvulsviken, Rödön
Stina Eriksson, gift Olofsson, Kläppen
Stina Larsson, Utgård
Erik Olov Ernehed, Böle
Hanna Palmqvist, gift Nykvist, Västerulfsås
Linnea Palmqvist, Utgård
Arne Persson, Utgård
Pelle Persson, Böle
Alice Ögren, Västerulfsås
Eivor Ernehed, gift Comén, Östersund
Bodil Bertilsdotter-Persson, Utgård
Örjan Ernehed, Böle
Gunnel Olander-Juhlin, Offerdalsberg