Räfst och rättarting

Ett järngrepp  Korset   Herr Ola i Mo  Helgerån   Syndafallet 

 

- Av Stefan Nolervik -

Att lära gamla hundar sitta är svårt. Uttrycket täcker mycket väl en episod som inträffade i Offerdal för 500 år sedan, där människorna runt Ulfsåsen i hög grad stod i händelsernas centrum.

Vilket kanske främst två präster, Anders Nielsson och Oluf Nielsen, blev varse på sin tid.

För 500 år sedan infördes Luthers reformation, ett evangelium som till slut fick fotfäste även i Offerdal. I alla fall bland präster och annat folk som hade mycket med kyrkan att göra.

Bönderna ställde sig dock tveksamma, och framförallt i Landön och kring Ulfsåsen blåstes till strid mot den nya, upproriska.

Där tog de helt enkelt den andliga lagen i egna händer och blev till slut åtalade vid Kungsgårdens landsting på Frösön för avguderi.

Under flera hundra år hade folket i bygden kuvats under både världsliga och andliga herrar. Under flera sekler hade den då enda rätta läran, katolicismen, predikats genom fjälldalar och storskog, och den religiösa väckelsen var grundmurad bland folket.

Upp igen

 

Ett järngrepp

Den katolska läran hade ett järngrepp om folk och fä, som vi i vår upplysta värld idag har svårt att förstå.

Men så var det, och dess makt och rikedom växte sig allt starkare.

I östra Offerdal fanns ända sedan kristendomens införande söderifrån, ett katolskt kapell med helgonbilder. Detta himmelska hus hade sedan urminnes tider varit utmarksfolkets enda kontakt med den allsmäktige fader.

I sekler hade ödemarksbönderna offrat och förättat sina böner i det lilla kapellet uppe på kullen, på Stuppelbacken, ett namn som lever kvar än i dag.

En symbol för den gudfruktiga människans ömklighet, men ändå räddaren i den stora mörka skogen, där nödår, vitter och troll lurade bakom varje träd.

Så småningom blev det strid. Var skulle bygdens kyrka ligga? Som det var nu hade man en i öst och en i väst, i Åflotrakten. Snart bestämdes dock att det fick räcka med en, och det mest naturliga var att den låg i västbygden, tyckte Åfloborna.

I öst hävdades givetsvis motsatsen, och en bitter strid blossade upp. Åflobönderna gjorde dock slag i saken och började bygga en ny kyrka i byn, men "vad som byggdes upp om dagen, revs om natten, klagade de".

Enligt sägnen togs ett gammalt beprövat sätt till för att avgöra den mycket segslitna frågan.

En stor stock spändes för en häst, och där hästen stannade byggdes kyrkan. Alltså vid södra ändan av Hällsjön.

Den bittra religiösa striden fick sitt slut och folket vid Ulfsåsen drog sig tillbaka.

Men vad var det för mörka moln som tornade upp sig där över berget i väst? Och vad var det de hade hört om skändade och skövlade kyrkor runt om i landskapet?

Den lutherska reformationen började nu göra sitt intåg i landet, och från Trondheim kom påbud om nya kyrkliga lagar och förordningar som skulle råda, och alla gamla helgonbilder som fanns i Offerdals kyrka kastades ut. En ny evangelisk lära tog nu sitt grepp om folket i bygden.

Snabbt fick bönder ute i socknens skogsbygder reda på det fruktansvärda som hände, och lika snabbt var de på plats vid kyrkan och letade reda på de bilder som förts ut ur kyrkan.

Dessa fördes sedan under stort hemlighetsmakeri hem till byn där särskilda katolska kapell byggdes för att tillvarara den  gamla tro som fortfarande fanns kvar bland bönderna. Kapell fanns snart i Landön, Osterkielen (Ulfsås), samt i Gärde by.

Upp igen

 

Korset

Ett alldeles eget namn fick den också "Korset".

Korset var tryggheten och det fick nu ingen ändra på. Inte ens konungen själv, om det gick så långt.

Kaplan i Offerdal när den trondheimska reformatsen meddelades var Anders Nielsson (död sannolikt 1619). Reformatsen innebar att den katolska makten och rikedomen skulle stoppas.

Nielsson var också den som första gången fick ta emot den befallning, som klargjorde att de måste "nedrifa ödelägga de gamla kapell, som från den katolska tiden ännu funnos kvar, särskildt här i pastoratet vid gården Landöen och Öster-kielen".

En befallning som dock ej skulle komma att åtlydas under Nielssons tid som kyrkoherde.

Utmarksfolket tog helt enkelt ingen notis om de befallningar som kom. De fortsatte helt stilla att offra och bedja till helgonbilderna i Korset hemma i byn, och även folk från bygderna runt omkring strömmade dit i långa rader. Den katolska läran kom att florera fritt i dessa utmarker ytterligare många decennier.

Upp igen

 

Herr Ola i Mo

Det blev istället Anders Nielssons efterträdare, herr Ola i Mou, eller Oluf Nielsen, förärat att verkställa den tidigare givna ordern.

Först 1621 blev ärendet aktuellt på nytt, då fogden över Jämtland, Daniel Rasmussen, sporde herr Ola i Mo om det "avguderi, som var gängse i de olaga kapellen i Offerdal"

Av undersökningen framgick, att ett par kapell från den katolska tiden fortfarande funnos i skogsbygden, och att de nu måste rivas en gång för alla.

Oluf Nielsen berättade då märkliga och intressanta saker vid tinget i Offerdal den 11 december 1621.

Han berättade om de bönder som så självsvådligt tillgripit sig helgonbilder vid kyrkan, medfört sig dessa, och sedan avgudat dem i kapellet hemma i byn.

Bönderna hade flera gånger uppmanats att riva kapellen, men uppmaningen hade inte blivit åtlydd.

När prästen, Peder Andersson Drake i Brunflo, och fogden Baltzar Kare, samt skriftställaren besökte Offerdal 1619 fattades beslut om att kapellen skulle nedrivas, dock utan resultat.

Upp igen

 

Helgerån

Sockenborna ställde sig helt kallsinniga till rivning och betraktade hela affären som ingenting annat än ett helgerån.

Svaret man fick var: "Iså fall fick han allt skaffa folk från någon annanstans, själva komma de icke att föra något åt detta arbete".

Tord Olovsson i Ulvsås hade till och med vid ett tillfälle försökt övertala kyrkoherden om att få behålla Korset för att byborna skulle få försätta sina böner där, men herr Ola sa nej.

Vid landstinget på kungsgården 16 februari 1622, vittnade flera personer om hedniska riter och offer som givits åt kapellen i Offerdal.

Hustru Magdalena i Åse (Alsens socken) blev för 23 år sedan, när hon var havande, tillrådd av en kvinna i Flatnor att utlova ett offer till helgonbilden i Landön, om hon blev lyckligen förlossad.

Efter barnets födelse begav hon sig också till Landön och begåvade helgonbilden med ett halskläde.

För omkring 30 år sedan hade en kvinna skänkt en del av sitt arv till Sancte Lauritz i samma kapell.

Föreståndaren, eller "vergen" (kyrkvärd) för kapellet i Öster-kiellen var Jon Tordsson i Utgård. Han berättade vid tinget; "Tack vare gåvor och offermedel har vi kunnat tillbygga och utvidga detta lilla tempel".

Sedan två av helgonbilderna blivit förevisade vid tinget, blev de brända

Ett par månader efter tinget kungjordes att kapellen skulle rivas, samt att de som gjort sig skyldiga till helgondyrkan, skulle undergå kyrkostraff och ge något åt de fattiga.

Herr  Ola i Mo torde också ha utfört befallningen om att riva de gamla kapellen. Han bodde under tiden som kyrkoherde i Offerdal kvar på gården i Mo, sedan i Trång.

Upp igen

 

Syndafallet

Det sägs att han efter kapelltivningen medförde sig en av bilderna till gården i Trång. Det skulle i så fall vara helgonbilden som visar syndafallet och som fanns i kapellet i Landön.

En son till honom, Isak (f. 1625), gifte sig i Åse och därför som tavlan att finnas kvar i byn.

På 1970-talet lånade en turist från södra Sverige utedasset på gården, varvid han kom att reagera för den raritet som hängde där på dassväggen.

Det var tavlan från Landön som funnit en viloplats där inne!

På 70-talet fördes den över till Alsens kyrka där den nu hänger på södra väggen till allmänt beskådande. Bilden föreställer syndafallet i Edens lustgård.

Frågan är om det finns fler bilder som tillvaratagits, och om någon kanske till och med kommer från Ulvsås.

 

Källhänvisningar:

Jämtland/Härjedalens diplomatorium 1600-talet samt förklaringar till denna.

Jämtland/Härjedalens historia.

Resa i Jämtland, Per Nilsson-Tannér.

Offerdalsboken, del II.

Upp igen