Kriget ett faktum Trodde på Hitler Kaotiskt "Lånade" cykeln För Finlands sak
- Av Stefan Nolervik -
Det var ett åskväder utan dess like. Blixtarna lyste upp den mörka augustikvällen, och det dundrade som hade en artilleribataljon grupperat utanför husknuten.
Ungefär som att hamna mitt i tyskarnas blixtkrig.
Ett krig, som den här kvällen, låg en dryg vecka längre fram i tiden, och som utlöstes av tyskarnas skamlösa angrepp på Polen.
Men att de var spänt och oroligt ute i Europa angick än så länge inte människorna i bygden.
-Nog hade vi hört talas om Hitler, och att han inte förde något gott med sig, men särskilt bekymrade var vi inte, berättar Hanna Aykvist, från Västerulvsås.
Just den här kvällen var det bjudningsbal i Kläppen, och Kälomsborna var där, omedvetna om tyskarnas truppsamlingar vid den polska gränsen.
Det var då åskvädret kom. Som ett ont förebud om vad som komma skulle, gick blixtar och smällar lös på bebyggelsen vid Risberget.
-Det var hemskt. Jag tror aldrig jag upplevt ett liknande åskväder. Det blev alldeles ljust inne i dansbanan när det blixtrade, minns Astrid Persson, Utgård, som var med på bjudningsbalen i Kläppen.
Några dagar senare gick tyskarna över gränsen till Polen och andra världskriget var ett faktum. Något som vanligt folk ute i byarna inte riktigt trodde kunde hända.
-Från början trodde man aldrig att det skulle bli krig. Efter vad som stod i tidningarna trodde vi ju att Hitler grorde något bra och att tyskarna tyckte om honom, säger Hanna Nykvist
-De fick det ju bättre från början också, fyller Arne Persson, Utgård i.
Hanna Nykvist minns speciellt en episod från åren före kriget, 1936, när hon mer konkret fick höra talas om Adolf Hitler.
-Jag var på ett bröllop i Nygåla, och några jag kände, som var gäster där, hade just varit i Tyskland. De pratade om Hitler och nog verkade det som om de trodde blint på honom, berättar Hanna.
Även Astrid Persson har ett minne från tiden från krigsutbrottet, som hon aldrig glömmer.
-Det var på den tiden jag var i Gustavsberg. Jag hade varit hem på min fars begravning, och när jag kom tillbaka till Gustavsberg fick tyskarna, som arbetade där, skynda sig att åka hem. De blev väl inkallade.
När kriget så väl var igång följde Kälomsborna noga med vad som hände ute i världen. Tidningar och radio var de viktigaste förmedlarna av världsnyheter, och det var ofta med spänning som systrarna Hanna och Linnea Palmqvist, lyssnade till sin far, Gustaf, när han på kvällarna läste högt ur den rika nyhetsfloran.
Just vid krigsutbrottet, när de första mobiliseringsordrarna kom, rådde en mer eller mindre kaotisk stämning ute i landet. Vilket också Kälomsborna kände av.
-Skogsvaktare Olov Ekervald, som var ombud för försvarsmakten, kom till oss mitt i natten med mobiliseringsorder till min bror Erik, minns Hanna Nykvist.
Ekervald satte också upp anslag på posthuset; Inkallelse till militärtjänstövning på obestämd tid, någonstans i Sverige.
-Vi var naturligtvis dit och läste.
Men vi tydde ordrarna så olika. Det gick inte tyda dem rätt. Ena stunden läste man att man skulle in, nästa gång att man inte behövde in..., berättar Arne Persson.
Vilket i sin tur innebar att telefonerna gick varma. Män runt om i byarna ringde för att höra om just han skulle bli inkallad. Därmed blockerades också telefonlinjerna, och läget förvärrades.
Livet fortsatte dock att gå sin gilla gång i Kälom. Kriget expanderade, ryssarna gick in i Finland, och många jämtar hamnade vid finngränsen, långt uppe i norr. Men på allvar trodde man nog aldrig att kriget skulle göra sig mer påmint än så härhemma.
-Visserligen blev det mest bara "gammalgubbar" och småpojkar kvar på gårdarna i byn, men någon kris var det aldrig tal om. Trots att det blev nästan tomt på en del ställen klarades gårdsarbetet av. Man hjälptes helt enkelt åt mellan gårdarna konstaterar Hanna Nykvist.
-Det var mycket folk på många av gårdarna, därför gick det bra, slår Arne Persson fast.
Speciellt mycket av det militära livet märktes heller inte av i byn. Men några uniformer såg man dock till.
- Det hände någon gång att det var övning i trakterna, och då kom militären genom skogen från Näversjön och drog igenom byn, berättar Arne.
-En gång hade någon stulit Nils Perssons cykel en natt. Någon dag senare stod cykeln åter på plats, och en femkronorssedel satt instucken som tack för lånet. Jag minns att man då trodde det var militärer som varit i farten, säger Hanna.
Ryssarnas angrepp på Finland fick hela svenska folket att reagera.
Här gick en stormakt in med hela sin krigsmaskin mot ett litet folk, som dessutom var grannar till oss svenskar. Det innebar en stor kraftsamling av svenska folket, där man på alla sätt försökte ställa upp med sin lilla del för att hjälpa.
Och Kälom blev inget undantag.
Hanna berättar:
-Det var många i byn som blev tillfrågade om de kunde ta emot finnbarn. Hemma hos oss hade vi också några som bodde ett tag. Dessutom minns jag att Annie, min syster, fick en förfrågan och att hon tackade ja. Men kriget tog slut och det behövdes aldrig.
Ett annat minne som var förknippat med finska vinterkriget berättar Astrid Persson. Hon minns hur man på alla möjliga sätt ställde till olika arrangemang för Finlands sak.
-Visst. Vi samlade in pengar. Bl.a. hade vi en fest på föreningshuset där pengarna gick till Finlandshjälpen. Dessutom ordnade vi kläder på alla möjliga sätt. Många kvinnor stickade och stod i, berättar hon.
-Själv ställde jag i ordning en säng åt ett finnbarn som skulle komma till oss. Men flickan kom aldrig, och sängen står nog kvar än idag, säger Arne Persson.
Ända fram till 1940 var allt nästan som vanligt i byn. Ända tills tyskarna angrep Norge och Danmark i början av april - 40.
-Det var då kriget kom hit. Alla pratade om att det blev nog Jämtland som skulle bli krigsskådeplats. Usch, vad hemskt det var då, säger Astrid Persson och ryser när hon tänker tillbaka.
-Jag var hos Ulfsgårds då. Och jag minns att John Ekerbo kom dit för att laga något. Han öppnade väskan, tog fram några verktyg, och slog på radion... då fick han veta att tyskarna angripit Norge, berättar Hanna Nykvist.
-Jag minns att han sa "det är nog bara att packa ihop", och mycket riktigt, efter en stund såg vi hur John samlat ihop sina grejor och åkte iväg från byn. Han blev snabbinkallad.
Hanna Nykvist och Astrid Persson var också med vid luftbevakning i byn, det som kanske mest konkret påverkade byborna under kriget. En bevakning som startade direkt vid krigets utbrott, och som sedan pågick ytterligare något år.
-De första som skulle komma hit och bevaka skulle bo hos Ögrens, vilka också hade fått order om att ge dem mat. De trodde det var agasamt folk som kom, varför de bullade upp ordentligt. Det visade sig dock att de första som kom var Olle OLBengts och Erik Nykvist, välkänt folk i byn. Men de fick så god mat de också, berättar Hanna och skrattar gott åt minnet.
Luftbevakningen skedde hela tiden, dygnet runt, i helg och söcken.
Och de som hade uppdraget bodde på platsen, det vill säga ovanför bryggstugan i Ulfsgårds.
-Allt flyg skulle rapporteras. Det spelade ingen roll vilken nationalitet det var, allt skulle de ha reda på. Det var bara att ringa om vi såg något plan, och vi hade en viss kod, berättar Astrid.
-Vi var sex stycken som turades om att gå två och två. Från första början var de flesta utifrån, men så småningom blev det mer och mer folk från bygden.
Vad hade ni i lön?
-Vi hade det bra förspänt, vi fick ju fyra kronor om dagen!
-Det var ju mer än vad vi hade som låg inkallade, vi hade en krona om dagen, berättar Arne Persson.