Jordbrukets utveckling
Nyodling "Folkfest" Goda
skördeår. Vete: Råg:
Havre: Ärter: Korn:
Grönfoder: Rova:
Hampa: Potatis:
Trädgården:
Torvströ:
Redskapsuppsättningar och
skördemetoder "Den eviga plågan"
Gödselspridning Sådd
Skörd av Korn
Skördetröskning Torkning
Vandring Käloms första tröskverk
Inomgårdsrationalisering
Kraftfoderhanteringen
Gödsel Käloms Kontrollförening
Tjurföreningen
Djursjukdomar Byslaktare
Slaktningen Handelsgödsel
På det sättet tryggades korna
-Av Göte Thorén-
Först en återblick på hur jordbruket och dess arbete var på den tiden författaren var ung, nämligen under 1950-talet. Arbetet och hjälpmedlen har undergått stora förändringar under dessa 30 år.
Under 1950-talet blev traktorn alltmer vanlig i vår by. Bönderna bytte ut hästen som dragare mot en traktor. I många fall följde ej redskapen med i utvecklingen. Många var de som drog en eller trå utslitna hästharvar efter traktorn. Gödselspridaren och såmaskinen var också omgjorda för att dragas efter traktorn. Jag minns mycket väl när vi skulle så kornet. Min far körde traktorn, och jag åkte på såmaskinen. När vi kom till slutet av åkern klev jag ner för att lyfta såbillarna, sedan vändning och ner med såbillarna igen. Maskinerna var små och slitna så arbetet gick långsamt.
Höskörden pågick under lång tid av sommaren. Först skulle höet läggas i hässjor, sedan köras in i lador när det var torrt, efter cirka 10 - 14 dagar.
Alla bönder i byn hade ett flertal små lador runt sina odlingar. Det var ett arbetsamt sätt att bärja sitt hö på, men det behövdes inga hötorkar som slukade elström. "Höjanna" tycker nog många var både lugnare och roligare på den tiden, ingen stress och buller från alla maskiner och fläktar som kom senare.
Efter att man bärgat sitt hö var grönfodret färdigt att slå. Arbetsmetoden var likadan men grönfodret var mycket tyngre att hässja.
När kornet var gult och moget att skörda var det dags att ta fram självbindaren. På denna maskin satt en man för att sköta dess spakar och inställning. När man kört färdigt låg det kornkärvar över hela åkern, väntande på att bli upphängda i hässjor. Hade hösten varit torr kunde arbetet med att sätta upp hässjestolpar bli drygt och jobbigt. En ny variant, den så kallade A-stolpen var då mycket lättsam, då den inte behövde störas ner, utan stod ovanpå jorden. När kornhässjorna torkat kom tiden för tröskningen. Ljudet från de gamla tröskverken började eka över byn. Det var mycket folk engagerade vid tröskningen.
Två personer med traktorer och vagnar, en hjälplastare som också krattade rent vid hässjorna. En matade tröskverket, och en person bytte kornsäckar när de var fulla. De tröskverk som var försedda med halmfläkt fordrade bara en person att sköta agnarna, vid de tröskverk som saknade fläkt måste halmen och agnarna bäras in i kornladan, och då behövdes tre till fyra personer för detta.
Der var ett mycket otrevligt jobb att vara runt trösken. "Snärspa" virvlade runt trösken, man fick fullt i kläderna, och det kliade överallt. Värst var det nog när den blåste in i ögonen. Kornsäckarna vägde upp mot 100 kilo. Två man bar på en bår in säckarna i härbret där de tömdes ur på golvet eller i långa lavar längs väggarna. De närmaste veckorna efter tröskningen gick man varje dag för att röra i kornet så det skulle torka. När vintern kom var det dags för hökörningen från ladorna, och hem till ladugården. En del vintrar kunde den körningen bli både tidskrävande och jobbig. Eftersom man på den tiden ej hade tillgång till dagens snöröjredskap, hade de bara att trampa vägarna med traktorn. När traktorn kom vid sidan av spåren blev den hängande i luften, och det var bara att ta till snöspaden för att få loss traktorn. Hö lastades i en käppskrinda som drogs efter traktorn, och rymde cirka 150 kilo hö.
Jordbruket har som synes på tabellen om gårdarnas husdjur genomgått många förändringar här i Kälom. Från början av 1900-talet var jordbruket mest inriktat på självhushåll. Bönderna hade då små åkerarealer. De slog alla gläntor som fanns i skogen runt byn. De transporterade eller buförde kreaturen till fäbodar runt omkring i Offerdal, ja ända upp till Stångviken och Skärvången tog de med sig djuren för att få bete över sommaren.
Sen jämtländska fjällkon har varit den helt dominerande rasen bland mjölkkor i gamla tider, numera även SKB (Svensk kullig boskap). Några enstaka kor av andra raser började blandas in i besättningarna fram på 1950 - 60-talen. Först när Gunnar Ulfsgård 1972 byggde sin nya ladugård ökade antalet SLB (Svensk låglandsboskap) avsevärt, och är i dag över 50 % av alla mjölkkor i byn. Övriga koraser i byn är SRB (Svensk röd och vit boskap) och SJB (Svensk jerseyboskap).
Under första delen av detta århundrade fanns får på varje gård. Rasen hette Svensk lantras och var nödvändig för gårdens behov av ull. 1970 införde Gunnar Olofsson en ny ras i byn, det grå pälsfåret som nu är den enda rasen här.
De första årtiondena på 1900-talet nyodlades flera åkerbitar: Många små tegar täckdikades med både stendiken och senare tegelrörsdiken. Det fick som följd större åkerbitar med bättre skördar, och därför kunde även gården ge foder till flera djur. När mejeriet i Offerdalsberg startade och bönderna började leverera mjölk dit, fick bönderna avsättning för den mjölk som de inte behövde hemma på gården. De kunde då skaffa fler kor, och därmed få en större inkomst som de hade råd att inhandla kaffe socker och kläder för. Mot mitten av århundradet var industrin i stort behov av arbetskraft. De lockade med säkra inkomster och bättre betalt än de som arbetade med jorden varit vana vid. Det var främst de unga på gårdarna som flyttade och föräldrarna själva jobbade kvar medan de orkade.
I flera fall har någon bott kvar samtidigt som han eller hon haft arbete någonstans utanför gården, och jorden har de arrenderat ut till någon i byn. När traktorerna blev vanliga kunde varje person klara arbete som flera varit sysselsatta med förut, följden blev att dagens jordbrukare blev allt mer ensamma i sitt arbete. Nästan allt jordarbete som i dag görs, klaras av en enda person, och då brukar han även i de flesta fall jord som han arrenderar från andra gårdar.
Kor
Häst - föl
Getter
1990 -86 -66 -46 -26
1990 -86 -66 -46 -26 1990 -86 -66 -46 -26
Böle 1.4 Edlers - - 4 7 2
- - - - 1 - - -
- -
" 1.3 Jonssons - - - 10 8
- - - 2 - - - - 4 1
" 1.5 Lidboms - - - 3 -
- - - 2 1 - - -
5 -
" 1.6 Erik Ers 5 6 12 11 12 1
1 - 2 2 - - - - -
" 2.7 Görns 11 11 7 11 6 -
- - 2 2 - - - - -
" 2.9 Thoréns 12 11 12 11 12 -
- - 2 2 - - - - -
" 2.11 Perssons - - - 3 3
- - - - 1 - - - 5 5
" 2.6 Johannes - - - - 3
- - - - 1 - - -
- -
" 2.5 Petters
Väst- 1.5 Pe Nirs - - 7 7 5
- - - 2 1 - - -
- 6
erulf- 1.7 Eklunds - - 6 6 5
- - 1 2 3 - - - -
4
sås 1.9 Höglunds - - - 7 8 -
- - 2 2 - - - - -
1.13 Ulfsgårds 36 43 16 11 5 3
1 2 6 2 - - - - 4
1.11 Ögrens 10 10 11 8 6 -
- - 2 2 - - - 4
3
Utg- 2.6 Gustavs - - 6 7 6
- - - 1 1 - - - 7
4
ård 2.5 Borgströms - - - - 6 -
- - - 7 - - - -
-
2.21 Nirs Abrams - - - 8 5 -
- - 1 1 - - - 5 -
1.7 Erik Jons - - - - 10
- - - - 3 - - -
- 6
5.2 Per Jons - - 13 12 9 -
- - 1 3 - - - -
-
3.5 Jonas Pers - - - - -
- - - - - - -
- - -
3.15 Kläppolas - - - 7 -
- - - - - - - - -
-
3.7 Erik Ers - - 10 10 5
- - 1 7 1 - -
- 6 5
3.2 Per Jonassons - - - 3 4 -
- - 1 1 - - - 5
5
3.11 Stina Lars - - 2 2 2
- - - - - - - - -
-
3.9 Olssons - - - - 8
- - - - 2 - -
- - -
Öst- 2.4 A.Östgrens 9 8 7 5 - -
- 1 1 - - - - -
-
erul- 2.3 N.Östgrens - - 15 12 11 -
- - 1 6 - - - 5
-
fsås 2.2 Ol. Ers - - - 12 13
- - 1 3 3 - - - -
5
1.11 Palmqvists - - - 6 6 -
- - 1 1 - - - 8
6
1.12 Nirs Ers - - 7 6 4
- - 1 1 1 - - - 4
4
1.9 Jonas Ors - - - 7 5
- - 1 2 1 - - - 6
5
1.15 Edvins - - 3 4 -
8 2 1 1 - - - - -
-
3.7 Simons - - 8 5 7
- - 1 2 2 - - - -
-
3.2 Hön - - - 11 15
- - - 3 7 - - - 3
7
Får Grisar Höns
1990 -86 -66 -46 -26
1990 -86 -66 -46 -26 1990 -86 -66 -46 -26
Böle 1.4 Edlers - - - - -
- - - 1 1 - - 10
10 -
" 1.3 Jonssons - - - 4 -
- - - 1 1 - - -
10 15
" 1.5 Lidboms - - - - -
- - - - - - - -
10 -
" 1.6 Erik Ers - - - - -
2 1 1 2 4 - - -
10 10
" 2.7 Görns - - - - -
- - 1 2 2 - - 20 10
8
" 2.9 Thoréns - - - 6 6
- - 1 2 2 10 15 15
15 15
" 2.11 Perssons - - - - -
- - - 1 1 - - - 7 7
" 2.6 Johannes - - - - -
- - - - 1 - - -
- 8
" 2.5 Petters - - - - -
- - - - - - -
- - -
Väst- 1.5 Pe Nirs - - - - 8
- - - - 1 - - -
- 1 0
erulf- 1.7 Eklunds - - - - 4
- - - - 1 - - 10 8 8
sås 1.9 Höglunds - - - - - -
- - - - - - - - -
1.13 Ulfsgårds - - - - 6
- 1 1 1 2 - - - -
8
1.11 Ögrens - - - - 2
- - - - 2 - - -
10 7
Utg- 2.6 Gustavs 8 7 - - 5
- - 1 2 1 - - 15 10 10
ård 2.5 Borgströms - - - - - -
- - - - - - - - -
2.21 Nirs Abrams - - - - 8 -
- - 1 1 - - - 7 15
1.7 Erik Jons - - - - 7
- - - - 2 - - -
- 8
5.2 Per Jons 4 5 - - 10 -
1 1 1 2 - - 10 10 -
3.5 Jonas Pers - - - - -
- - - - - - - - -
-
3.15 Kläppolas - - - - -
- - - 1 - - -
- 10 -
3.7 Erik Ers - - - - 5
- - - 1 1 - -
- - -
3.2 Per Jonassons - - - 4 5 -
- - 2 1 - - - -
7
3.11 Stina Lars - - - - -
- - - - - - -
20 20 -
3.9 Olssons - - - - -
- - - - 1 - -
- - 10
Öst- 2.4 A.Östgrens - - - - - -
- 3 1 - - - 10 10
-
erul- 2.3 N.Östgrens - - - - 10 -
- 1 2 2 - - - 10
10
fsås 2.2 Ol. Ers 41 46 - - 6
- 1 1 1 1 - - -
10 10
1.11 Palmqvists - - - - - -
- - 1 1 - - - 7
8
1.12 Nirs Ers - - - - 5
- - 1 2 2 - - 8
10 10
1.9 Jonas Ors - - - - 7
- - - 1 2 - - - 10
-
1.15 Edvins - - - - -
- - 1 1 - - -
12 12 -
3.7 Simons - - - - 12
- - - - 1 - - 15
15 -
3.2 Hön - - - - 20
- - - 1 20 - - - -
10
Sysselsatta Traktor
1990 -86 -66 -46 -26
1990 inköpsår
Böle 1.4 Edlers - - 1 1 -
-
" 1.3 Jonssons - - - 3 2
-
" 1.5 Lidboms - - - 2 -
-
" 1.6 Erik Ers ½ ½ 2 2 2 1
-61
" 2.7 Görns 1 1 2 4 2
2 -55
" 2.9 Thoréns 2 2 2 2 3
2 -54
" 2.11 Perssons - - - 2 2
-
" 2.6 Johannes - - - - 1
-
" 2.5 Petters - - - 1 1
-
Väst- 1.5 Pe Nirs - - 2 3 3
1 -47
erulf- 1.7 Eklunds - - 1 2 2 -
sås 1.9 Höglunds - - - 2 2 -
1.13 Ulfsgårds 3 3 2 2 2
4 -49
1.11 Ögrens 2 2 3 3 5 3
-58
Utg- 2.6 Gustavs ½ ½ 1 3 2 1
-55
ård 2.5 Borgströms - - - - 2 -
2.21 Nirs Abrams - - - 4 2 1
-80
1.7 Erik Jons - - - - 3
-
5.2 Per Jons - - 2 2 5 1
-45
3.5 Jonas Pers - - - - -
-
3.15 Kläppolas - - - 3 - -
3.7 Erik Ers - - 3 3 2
1 -75
3.2 Per Jonassons - - - 2 4 -
3.11 Stina Lars - - 1 1 1 -
3.9 Olssons - - - - 2
-
Öst- 2.4 A.Östgrens 1 2 3 4 - 2
-66
erul- 2.3 N.Östgrens - - 1 2 5 2
-59
fsås 2.2 Ol. Ers 1 1 1 2 5
2 -73
1.11 Palmqvists - - - 3 3 -
1.12 Nirs Ers - - 1 2 2 1
-69
1.9 Jonas Ors - - 1 2 4
-
1.15 Edvins 1 - 2 2 -
-
3.7 Simons - - 2 2 2
1 -60
3.2 Hön - - - 5 4
1 -89
Under 1800-talet förekom nyodling på alla gårdar i byn. Hjälpmedlen var få, och arbetet tungsamt. De senaste och mest kända nyodlingarna ägde rum 1947 - 49 hos Nils och Anders Östgren, Österulvsås. Nyodlingen skedde nu snabbt och lättsamt med maskiner i arbetet. Det var Hugo Henriksson, från Rise, som bröt stubbar med en bandtraktor, och Per Gustafsson i Åsen, som plöjde med en nybrytningsplog.
Uppodling av myrmark var mycket populär under början av 1900-talet.
De var mycket lättodlade jämfört med fastmarksjord som var stenrik, men krävde många diken för att fungera. I dag är de flesta myrodlingarna nerlagda och dikena igenvuxna med skog.
En av de större och mest kända myrodlingarna är Tjärnmyrodlingen.
Den odlades upp av P.A. Östgren, Österulvsås, och hans söner 1917-23. Arealen blev cirka tre hektar och gav årligen 90-100 hässjor hö. Den brukades årligen fram till år 1941.
Före den stora nyodlingens tid under 1800-talet,
torde nog starrslåttern haft en mycket stor betydelse för folket i Kälom.
Starrslått fanns och brukades på ett flertal platser i byn. De mest kända var
slåttern på "Damma" och "Fätan". Där var uppskiftat slåtter på många fastigheter
i byn.
Upp igen
Det var nästan som en folkfest när byborna drog iväg till "Damma" med lie och räfsa. Mellan 15 - 20 personer jobbade med starrslåttern där. "Damma" och "Fätan" brukades årligen fram till andra världskriget. Anledningen till att det blev slut på starrslåttern, kan tänkas vara att många män var inkallade i beredskapen, eller att gårdarna hemma gav mera foder än tidigare. Sista slåttern på "Fätan" gjorde Nils Östgren, Österulvsås, 1955, med Olof Östgren som dräng. De tog upp 28 hässjor.
Ett av de bästa åren under 1900-talet var 1947. Våren kom tidigt, man fick så det första kornet sista veckan i april månad, och följdes av en lång fin sommar, 1933 var också ett tidigt år, men en torr sommar, som gav litet hö. 1955 och 1959 var även de mycket torra. Vårvintern 1926 blev mycket lång och arbetsam för skogsarbetare och hästar på grund av all snö som kom. 1927 var det sämsta året, och 1960 - 61 - 62 var mycket regniga
Genom sitt geografiskt höga fina läge, har bönderna lyckats bra och fått fina skördar av de olika sädesslagen genom åren som gått.
Första året som är känt att vete odlats i byn är 1941. Flera små försöksodlingar gjordes genom åren, med ganska goda resultat. Senast sådde Anders Östgren, Österulvsås, 1955.
Under 1800-talet odlades råg allmänt i byn. Bönderna sådde råg varje år, att döma av gamla födorådskontrakt. Under 1900-talet och fram till 1955 har odlingen mest betecknats som försök. Enligt Erik Ernehed i Böle odlade han en sort som hette "Björnråg", cirka två meter hög och med kraftig halm.
Odlades från början av 1900-talet, och till slutet av 1950-talet. Havren kom när skogsdrivningarna började få fart. Hästarna behövde då mera energi för att klara det tunga jobbet. Sorten som odlades var "Same", den hade lång halm och gav goda skördar.
Odlades förr alllmänt i byn. Ärter odlades för bakning av ärtbröd, till ärtgröt och ärtsoppa. Under 1900-talet odlades ärtor även för kornas behov "Västärter", en vitärtstyp, som mognade så tidigt att bönderna knappt hann ta rätt på den. "Nordärter", en gråärt med senare mognad.
1932 sådde Per Nilsson, Västerulvsås, tio kilo vitärter i sin åker, och fick 120 kilo i skörd.
I vår by har odlats bara sexradskorn. Några små försök med tvåradskorn har förekommit, men med dåliga resultat som följd, det har ej hunnit mogna tillräckligt. Under 1800-talet och första årtionderna på 1900-talet förekom nog väldigt lite handel med frökorn. Bönderna var nycket rädda om sin skörd så de skulle få frökorn till nästa år. När en bonde hade otur med sitt frökorn bytte han med någon granne. För att förnya sitt frö sådde de korn i myrdrjord. Utsädeskornet blev då renat och kraftigare enligt vad de gamla bönderna har berättat.
Den ende bonden som är känd för att han köpte frökorn på 1800-talet var Olof Pärsson, Västerulvsås. Han körde med häst till marknaden i Levanger i Norge 1880 där han köpte bland annat frökorn.
Försäljningen av frökorn här i Sverige började på 1930-talet. De mest populära sorterna var "Åsa" och "Edda", sedan kom ett flertal nya sorter.
1939 sådde Erik Ernehed i Böle det första grönfodret. Det bestod av en blandning av havre, ärtor, och något vicker. Såddes något tjockt, och skördades efter höskörden, och på samma sätt som man skördade hö i hässjor.
Under 1900-talet odlades rovor av sorten "Bortfeller" på de flesta gårdar i byn. 1930 - 1940 såddes cirka fyra hektar rovor årligen i Kälom. De var mycket arbetskrävande och användes som foder till höns och kor. Nykalvade kor fick alltid lite extra rovor. Rovorna förvarades i jordkällare där plats fanns. Om inte gjorde man stukor som täcktes med till exempel rovblast. Odlingen fortsatte fram till 1960-talet.
Enligt gamla födorådskontrakt har hampa odlats på byns gårdar fram till senare delen av 1800-talet. Både gården "Hön" i Österulvsås, och hos Jon Larsson i Böle fanns uppgifter om årligt födoråd av hampa. Hampans användning: Frökapseln består av en äggrund nöt med en oljerik kärna, den pressades och användes som läkemedel mot urinvägssjukdomar. Återstoden efter oljans urpressning användes som djurfoder. Hampörtens stjälkar behandlades genom "Rötning och Bråkning" och användes till grövre tyger samt företrädesvis till finare och grövre snören och rep. Uppgifterna om hampan är tagit ur gammalt lexikon på Landsarkivet.
Den mest vanliga grödan är potatisen. Den har odlats mest för de egna hushållen. Några har odlat för försäljning under kortare perioder. Sorterna som varit mest vanliga är "Rödgullöga" och "Bintje". En ovanlig potatis hade en som hette Gregorius med sig från Amerika år 1938. Han hade två stycken potatisar med sig av sorten "Erly Ohio", som han satte i Borgströms trädgård i Utgård. Eftersom de var stora delade han dem så endast en grodd fanns på varje bit av fröpotatisen. Vid skörden gav de 22 kilo. Smaken var ej lika god som de varit vana vid, och köttet till färgen röd. "Erly Ohio" har ej odlats mer senare.
Hushållen har varit självförsörjande ända fram till de senaste årtiondena. Alla olika sorters rotsaker som gårdens hushåll behövde, samt olika sorters bärbuskar och jordgubbar har funnits på de flesta gårdar. Förr odlades de även sina kryddor själva. Vid alla gamla trädgårdar kunde man se ett vackert staket runt omkring. Det var som skydd mot småfäkreaturen som gick lösa runt byn på hösten när de kom hem från fäbodarna.
Torven är en råvara som betytt mycket för bonden. Den har används på flera olika områden. När bonden byggde sin stuga, lade han ett lager mellan varje stock som isolering. Det kallades för "småsofare". Även som isolering i bjälklag var torven helt suverän. Jag har sett en isolering i en ladugård som är över 100 år gammal, där torven ligger lika fin än i dag. Några skador av råttor har inte synts till. Jämför då med dagens isoleringsmaterial, den så kallade gullfibern, som används allmänt i byggnationer i dag. Den har mycket bra isoleringsförmåga, men kommer råttorna in i den, äter de upp den och gör gångar överallt.
Den främsta användningen av torven har nog varit som strö i ladugården. Torvströ har en otrolig förmåga att suga upp det blöta i gödselrännorna. Även hönsen skulle ha torvströ på golvet att sprätta i. Det har ansetts bra att blanda torv tillsammans med gödseln. En åker som hade jord av typ grus eller liknande, torkade alltför fort på sommaren. Gödsling med torvblandad gödsel gör att åkern behåller fukten bättre under torrperioder, och gav större skörd. Upptagningen av torven, eller mossan som den också kallats, kan indelas i två olika arbetssätt. Sommar, och vinterupptagning.
Sommartorven togs upp med spade eller flåhacka. Man gjorde skivor som lades i hässjor för att torka. Hässjorna bestod av dubbla hässjeroer att lägga på. Bredvid torvtaget fanns en lada, där den torra torven förvarades. När vintern kom hämtade man hem torven för att riva den, och använda den som strö.
När frosten kom i början av vintern, var det dags att ta med sig timmersvansen ut på "måsoflon". Där sågade man ränder längs den höga fina mossan. Avståndet mellan ränderna var mellan 30 - 60 centimeter. När tjälen gått ner 15 - 20 centimeter var det dags att med en flåhacka eller spett bryta upp mossan. Försökte man bryta upp den när tjälen var för tunn blev resultatet dåligt. Desto djupare tjäle, desto tjockare och större tuvor fick man upp. Under senare år har motorsågen ersatt timmersvansen.
Mossan kördes sedan hem på vintern.
När våren kom sågades den i skivor som sedan lades i hässjor, för att torka.
Sen sista torven togs upp i början av 1980-talet. Orsaken till att ingen längre tar upp sin torv är att den är mycket tidskrävande. Nybyggda ladugårdar har behållare för urin, så problemet med urinen löses på det sättet nu.
Viktigt är att rätt material väljes till hässjevirke samt stängselstolpar. I våra skogar i Kälom, har det ej varit några problem att finna rätt material för hässjevirke. Den modern skogsvården och skogsskötseln gör att dessa skogar kommer att helt försvinna. Hässjevirke tillreds av gran, som växer i mycket täta ogallrade bestånd. En typisk "hässjerogran" är rak jämn, och har bara torrkvist hela stammen, förutom en frisk grön krona längst upp i toppen. En sådan gran har årsringar så täta, att de med svårighet går att räkna. Åldern kan då vara flera hundra år.
Redskapsuppsättningar och skördemetoder
Under 1800-talet och tidigare har det mesta av jordbruksarbetet varit handarbete, Den stora förändringen kom i början av 1900-talet, då Jon Persson i Utgård köpte slåttermaskin (1900), såmaskin 1902, gödselspridare 1904. Samtliga var avsedda att dragas av en häst. Först med slåttermaskin för två hästar var Erik Eriksson i Böle 1911.
Innan slåttermaskiner kom, använde man bara lien. I samband med slåttermaskinen köptes också släpräfsa som man körde samman hö till hässjorna med. Det bärgningssättet förekom på alla gårdar, med undantag av att hästen ersattes med traktor ända fram till 1967, då första skulltorken byggdes. Efter 1967 har nästan samtliga bönder slutat hässja hö, och byggt torkar för sitt hö.
Den första ensilageskörden skedde 1965 i samband med första silobygget hos Bengt Östgren, Österulvsås. Ensilage i form av rundbalar förpackade i plastsäckar förekommer sedan 1983, liksom vanligt ensilage endast hos Gunnar Ulfsgård i Västerulvsås.
Innan traktorerna blev vanliga som redskapsdragare var allt arbete tungt och hårt. Plogen drogs av två hästar och bonden gick efter trampande plogtiltan. Alla skulle ligga lika, inga "hargömmor" tilläts förekomma. Bonden stannade upp med jämna mellanrum, justerade fåran och hackade loss alla synliga stenar. Den första traktorplöjningen kom efter andra världskrigets slut.
Stenen, det tyngsta av alla jordarbeten. Ett tydligt
och talande språk är alla stora stenrösen som finns på samtliga gårdar. De äldre
generationerna måste ha lagt ner ett otroligt arbete på dessa. De största
stenarna körde man på en "stendråg". En stadig träflake med medar på. Övriga
stenar lastades på lastkärran dragen av en häst. Lastkärran var hög och
arbetssam att lasta, men lättsam vid avlastning, därför att den var tippbar vid
avlastningstillfället. Småstenar som blev kvar i jorden efter sådd och vältning
plockades efter skörden på hösten. Skolbarn plockade sten till små stenrösen.
Under 1920 - 30-talet tjänade de 50 öre - 1 krona per dag på stenplockning.
Före den maskinella tidens utveckling kördes gödseln ut på åkern under vintern. "Dyngsläden" kördes intill gödselhögen och lastades, på åkern stack man en slana under släden och tippade av lasset. Små gödsellass lades med jämna avstånd över hela åkern som man skulle så. Under vårbruket sprätte man sedan ut gödseln för hand med grepen. Gödselspridaren som en del gårdar köpte i början av 1900-talet underlättade arbetet avsevärt.
Efter allt tungt förarbete med jorden kom man nu fram till sådden.
"Såskäppan" det första såredskapet som vi känner till, en droppformad låda med en träkrok som hängdes över axeln. Första mekaniska såredskapet var Fiolen. Den förekom i två utföranden, båda två hade en liten låda med en tygsäck över, och en utkastarvinge under. Båda typerna rätt lika, enda skillnaden var den ena med stråke, och den andra med vev.
1902 köptes den första såmaskinen för häst. Flera bönder i byn följde efter Jon Persson i Utgård och köpte såmaskiner. De äldre såredskapen användes långt därefter på en del små gårdar.
Före 1900 skördades korn och råg med hjälp av en kornskära. Eftersom man nyodlade mycket åkermark, blev åkerarealen större för varje år. Att skörda med kornskära upptäckte man gick för sakta, därför började man gå över till att använda lien i åkern. En liten bräda anbringades för att samla halmen i skåror. Männen gick före med lien och kvinnorna kom efter med räfsorna och kämmade ihop säden. Allteftersom de större gårdarna köpte slåttermaskiner, köpte många också till en grind av trä som de monterade på maskinen. När de körde hamnade säden på grinden, vid tillräcklig mängd för en kärv tippade man av säden i en hög som sedan bands till en kärv. Bandet kring kärven gjordes av samma halm. Bönderna värderade skörden mycket högt, inget spill tilläts. Därför hade man barnen att gå på åkern och plocka igen kornaxen som låg kvar på marken. En del barn kom naturligtvis på den fina idén att plocka kornax från någon hässja, eftersom de fick betalt per hink.
Den stora nyheten kom 1945 när Erik Ulfsgård i Västerulvsås köpte den första självbindaren i byn. Den erfodrade minst två, helst tre hästar för att dra med. Samma maskin kom sedan att användas för traktordrift under 1950-talet.
Den fullkommliga automatiseringen av kornskörden började 1968 när det första kornet skördades med skördetröska. Det var Pelle Ivarsson i Tulleråsen och senare Algot Blad i Högkläppen som körde på några gårdar här. Båda tröskorna var bogserade efter traktor. År 1973 köpte Erik Persson i Västerulvsås Käloms första skördetröska.
I samband med skördetröskningen, började bönderna bygga spannmålstorkar. Den första 1968 och 1987 hade alla aktiva bönder en egen tork för sitt korn.Tidigare förvarade man sitt korn i ett härbre där man tömde upp kornsäckarna i lavar för torkning. Kornet rörde man om varje dag tills det torkat.
De år säden ej mognat, eller skördevädret var blött och ohjälpsamt, fraktade man säden till bastuladan som fanns på gårdarna. Man tömde upp säden i de långa lavarna som fanns utmed väggarna, och tände sedan en eld i bastun. Temperaturen steg sedan snabbt och efter några dagars eldande och omrörning i kornet, torkade det fint. Förekom här i byn fram till senare delen av 1800-talet.
"Slagan" är det första kända hjälpmedlet vid tröskningen. En rund träpåk cirka 50 centimeter lång, sammansatt med ett längre skaft.
Det första roterande hjälpmedlet var bulttrösken. En stor konformad stock cirka 60 - 70 centimeter i rotändan och knappt hälften i den andra, samt med pinnar runt omkring, cirka 250 stycken. Bulten var lagrad i båda ändar med den smalare änden fastsatt mitt i kornladan. En häst spändes för i ytteränden, och bylten kördes runt, runt i kornladan.
Stifttrösken kom därefter. Tröskverket var placerat inne i kornladan, drivningen skedde med en stång ut genom väggen där en anordning kallad "Vandring" fanns. Det var som ett runt hjul som man spände hästen i sedan körde man den runt i en ring hela tiden. Arbetet var ej tungsamt men enformigt och trist och därför anlitades i många fall några av gårdens småpojkar att köra vandringen.
Båda tröskmetoderna försvann på de flesta gårdar när strömmen kom till byn 1918. För att rensa säden använde man en kastmaskin som var handvevad. År 1912 kom det första transportabla tröskverket. Det var Erik Andersson i Flatnor, som hade det. Han körde runt i byarna och tröskade. Två hästar drog trösken, och en häst drog fotogenmotorn.
År 1914 bildade herrarna Erik Eriksson i Böle, Erik Jonsson i Utgård, Per Jonsson i Utgård, och Erik Johansson, P.A Östgren i Österulvsås ett tröskbolag. De köpte en stor "Brusaholmströsk" och en fotogenmotor "Avance" på 8 hk. När strömmen kom 1918 ersattes den med en elmotor. I bolaget ingick även en spånklyv, vedkap, och en gröpkvarn. Bolaget avvecklades år 1936.
År 1935 bildades ännu ett tröskbolag, av Erik Eriksson i Utgård, samt Edvin Simonsson, Jonas Olofsson ,Nils Eriksson, Jon Palmqvist i Österulvsås.
Tröskarbetet var mycket arbetskrävande, ofta var tio till tolv personer sysselsatta. I de fall framkörningen var lång krävdes ännu flera som hjälpte till.
Tröskningen ersattes sedan med skördetröskan, som tidigare beskrivits under rubriken "kornskörd".
Efter andra världskrigets slut började mjölkningsmaskiner installeras i Käloms ladugårdar. Dessförinnan hade Per Jonsson i Utgård haft sin maskin sedan 1929. På den tiden var Per Jonsson en föregångsman ifråga om att rationalisera och skaffa maskiner. Han var den förste att skaffa ett flertal maskiner, vilket beskrives mera under rubriken "Redskapsuppsättningar och skördemetoder". Mjölkningsmaskinen innebar naturligtvis en stor lättnad i ladugårdsarbetet. Jämfört med handmjölkningen både fortare och lättare särskilt när man använde två spannar samtidigt. De flesta var av märket Manus och Alfa Laval. Dessa bestod av en spann på 20 liter som man satte ner på golvet bredvid kossan, och med slangar till spenkopparna. Hos Nils Palmqvist i Utgård fanns ett annat fabrikat, skillnaden var att spannen som var platt och rund, hängdes under kon i en bygel som spändes runt kons mage.
Under senare år har spannmjölkningen ersatts med rörmjölkning i tre av de fem ladugårdar som nu är i drift. I rörmjölkningen har spannen ersatts med en rörslinga av glas som går runt i ladugården, och transporterar mjölken via vacum till en mjölktank av rostfritt stål.
Mjölktank finns hos alla mjölkleverantörer i byn. Den kom som en befrielse för oss bönder, som var vana att tidigare lyfta och transportera dessa mjölkkrukor innehållande 30 - 40 liter mjölk. Mjölken skulle också kylas, det gjordes med en så kallad mjölkkylare, en rörslinga som nersänktes i mjölkkrukan och vars ände man kopplade på en vattenslang.
Mjölken kyldes ner till fem till tio grader. Under vintern kunde man bara sätta ut mjölkkrukan i snön så den blev kall. Svårast var det nog att behålla kylan och kvalitén på mjölken under sommaren, särskilt under helgerna när de ej körde mjölkbil på söndagarna. När mjölkkrukorna återkom från mejeriet var de diskade, och färdiga att hänga upp och låta lufta. I samband med att mejeriet i Jämtlands Änge upphörde, transporterades mjölken till Östersund. Efter det kom krukorna hem odiskade och innebar mycket extra jobb för bonden.
År 1972 när Gunnar Ulfsgård byggde sin nya ladugård började tankbilen hämta mjölk där. Från år 1978 upphörde hämtningen av mjölkkrukor hos de andra leverantörerna också. De mjölkleverantörer som vid den tiden fanns kvar fick hyra en mjölktank från mejeriföreningen. Den är lättsam, bara att fylla på mjölk i, och kylningen sköts automatiskt med termostat. Mjölken kyles ner till +2 - +4 grader.
Under 1900-talets första hälft användes mycket små mängder spannmål och köpkraftfoder. De små mängder korna fick bar man i en hink, och portionerade ut med en anjovisburk främst till de nykalvade. Allt eftersom förbrukningen av kraftfoder ökade, steg också produktionen av mjölk. Kraftfoder köptes i 50 kilossäckar, samma vikt som i dag. För att underlätta uttransporten av fodret använder flera av oss bönder olika sorters kärror att transportera fodret med.
I samband med att Gunnar Ulfsgård byggde sin nya ladugård byggde han en behållare för att kunna köpa hem kraftfoder i lösvikt. Minsta vollymen för en sådan leverans är 3 ton. Föraren på foderbilen sköter lossning helt själv. Han kopplar en slang från bilen till ett rör på ladugårdsväggen och blåser in fodret med tryckluft. 3 ton blåses in på ca. 10 min. Under senare år har även Tyrebo och Thorén gått över från säckar, till lösvikt på kraftfoder.
Tiden före 1972 har nästan inget hänt på området gödsel och urin. 1972 var året som den första och enda behållaren för urin gjöts i betong här i byn. Det var hos Gunnar Ulfsgård. Urinen avskiljes inne i gödselrännorna och rinner ner i en stor behållare som är placerad utomhus. Urinen pumpas sedan upp i en tankvagn som används att sprida ut den på åkern med.
Samma år installerades den första utgödslingen. Den var av typ kättingspel, med s.k. kälke som transporterade gödseln från en kulvert under gödselrännorna och utpå en gödselbana av järn, där gödseln tömdes av. Konstruktionen innebar en mycket lättsam gödselhantering Den var tillförlitlig och driftsäker under hela året när ej kyla blev för svår. Vid temperatur -20 -40 gick det åt många arbetstimmar att skrapa och knacka bort fastfrusen gödsel från gödselbanorna. Risken för sönderkörning var också stort vid dessa låga temperaturer.
Den nyaste generationen utgödslingar, går under namnet "tryckare".
Dessa förekommer i två varianter hos Thorén och Ulfsgård. Den ena drivs med kuggväxelmotor och en kuggstång. Den andra drivs med en oljekolv. Trycket kommer från en elmotor med oljepump. Funktionen på dessa överträffar kättingspelet därför att gödseln tryckes ut genom ett rör. Ovanpå denna rörkoppling växer sedan gödselhögen högre och högre... Ingen frost förhindrar utgödslingen där.
Bildades 1916 med flera besättningar i byn. Av årsresultaten hos Erik Eriksson i Böle framgår att de hade sju mjölkkor med ett årsresultat på 1840 kg mjölk per ko och år. Foderstaten bestod av rovor, grönfoder, hö och halm. År 1920 förekom den första premieringen på mjölkkor, det året var Karin Eriksson i Österulvsås kontrollassistent. 1939 hade Erik Ernehed en ko som hette Juva, som mjölkade bäst av korna i byn det året med 3.200 kg. Hon fick då lite extra kraftfoder, ca. 1/2 kg. per dag.
Den första tjurföreningen i Kälom bildades i början av 1900-talet. Tjurhållare var Jon Palmqvist i Österulvsås. Ytterligare uppgifter har ej gått att få fram. Den andra tjurföreningen gick under namnet Kälabygdens Tjurförening.
Den bildades 1 november 1927, avvecklades 3 april 1936.
Medlemmarna från starten var följande:
John A. Jonsson, Böle, Erik Eriksson, Böle, O.L. Edler, Böle, Göran Nilsson, Böle, Per Jonsson, Utgård, A.O. Olsson, Utgård, Olof Ögren, Västerulvsås, Per Nilsson, Västerulvsås, Per Höglund, Västerulvsås, Erik Johansson, Österulvsås, Jon Palmqvist, Österulvsås, Jonas Olsson, Österulvsås.
De hade sammanlagt 47 mjölkkor. Skötseln på avelstjurarna hade ägarna en tid var. De erhöll då ersättning för arbete och foder.
Efter tjurföreningarnas upphörande förekom tjurar i ett flertal ladugårdar i byn. De djurägare som saknade egen tjur, gick med sina kor till någon granne, för att få dem betäckta.
De egna stamtjurarna har nu helt upphört i byn. Att använda tjuren innebar flera nackdelar jämfört med semin. Nackdelarna med den egna tjuren var bl. a. att tjuren måste bytas ut rätt ofta, annars var risken för inavel i besättningen stor. Svårt att vara ensam att hålla både ko och tjur ute. Under vintern när kylan var svår , eller när isen låg blank på vägen, var det inte roligt att ta ut djuren.
Fördelarna med avelstjur anses ha varit, att lättare få en ko dräktig. När en ko är brunstig, ringer djurägaren till Husdjurstjänst i Östersund. Samtalet spelas in på band, därefter kan man när som helst under dygnet, dock senast klockan åtta på morgonen, för att beställa insemination. Där finns en mängd olika tjurar att välja på. Både vad avser ras och härstamning.
Tidigare var trumsjuka en vanlig sjukdom. Den kom i samband med att man började beta återväxten, Omställningen blev svår eftersom de var van vid skogsbete. "Sprätt-Nirsh", Nils Magnus Nilsson i Offerdal, ansågs som en mycket skicklig "klok gubbe" särskilt på hästar. Ett recept han skrev ut vid acetonomi eller småbrukarsjuka löd: En blandning av valfiskfjäll, Blodrot och .......? kokas och silas varvid spadet ges till kon som medicin. Blodpissning var nog en bristsjukdom de hade förr, som kunde medicineras av veterinär om förloppet ej gått för långt. I annat fall återstod bara blodöverföring. Han tappade blod, cirka fem liter från en frisk ko, blodet rördes kraftigt så det ej skulle levras och fördes senare till den sjuka kon.
Olof Olofsson, Västerulvsås, även kallad "Sigriola" var en känd slaktare vid sekelskiftet. Ola var född 1847 och flyttade till Kälom 1878. När han började slakta är ej känt, men var senare slaktare i Kälom, Berg och Bredbyn.
Han var aktiv i sitt yrke in i det sista. Den sista slaktningen utförde han hos Annika och Jonas Olofsson i Nyland, Dvärsätt.
Vägen fram och åter var nog både lång och tungsam. Till fots gick färden förbi Gammelbodarna, Kallkällan och Aspås. När Ola återvände, och kom till Gammelbodarna var han mycket sjuk. Han bad då Nils Persson Västerulvsås, som var i bodarna då hos sin farmor, att följa med honom vägen hem till byn.
Endast några dagar efter hemkomsten dog Ola i lunginflamation 72 år gammal, året var då 1919.
Olof Ögren Västerulvsås var näste slaktare. Han började omkring 1910, och då var det endast renar som slaktades. Han köpte upp renar, ja t.o.m. ända upp till Frostviken var han och köpte renar. Ögren slaktade dem och sålde kropparna till affärer i Östersund. Efter Olof Olssons bortgång 1919 började även Ögren med slakt av tamboskap.
År 1930 byggde Ögren ett slakteri på gården. Samma år byggdes även en bastu av betong att röka köttet i. I och med att byggnationerna blev färdiga ökade slaktningens intensitet. Ögren och hans söner som även hjälpte till, köpte en liten lastbil 1930 som de använde för transport till slakteriet. Slaktprodukterna körde de in till olika affärer och uppköpare i Östersund. På återresan hade de med sig varor till lanthandeln som de drev. Varje höst inköptes cirka 30-40 får som styckades och röktes i bastun, för vidare leverans till Östersund.
Omkring 1930 betalade Ögren för en ko 60-90 kronor och för en kalv 10-20 kronor. En del djur förmedlades som livdjur. Slakten pågick fram till 1940. Göran Nilsson i Böle började som byslaktare 1920, och fortsatte fram till 1952. På 1930-talet tog "Jörn" (som han kallades) 2:50 per gris och 1:- per kalv när han slaktade.
Per Thorén i Böle började något senare med slaktningen. Han slaktade liksom "Jörn" inte bara i Kälom utan också i Berg. Per hade innan han började med slaktningen åkt runt i de närmaste byarna, ja t.o.m. ända upp till Kaxås var han och köpte upp skinn. Det var både skinn från tamdjur i ladugården, samt skinn från vilda djur som han köpte upp. Han sålde dem senare på marknaden i Östersund. Skinnhandeln slutade han med 1935. Det var endast skinn från djur han själv slaktat som han i fortsättningen sålde. Per slutade med slaktningen i mitten av 1960-talet.
Under hösten och fram till jul, var det mycket hemslakt för våra byslaktare. Platsen för slaktningen berodde på vilken temperatur och tid på året slakten ägde rum. När slaktningen ägde rum innan vinterkylan kom höll man till ute. Fanns det tillgång till en kokgryta utomhus, värmdes vattnet där, annars användes grytan som var ingjuten i ladugården. Under vinterns kalla tid, slaktade man grisen inne i ladugården. Det var den enda plats där det var så varmt att det gick att skålla grisen. Även kalvarna slaktades inne i ladugården när det var för kallt utomhus.
När bonden väntade att slaktaren skulle komma för att slakta grisen gällde det att vara uppe tidigt. Det skulle eldas under grytan, så det fanns riklig tillgång på hetvatten för skållningen.
-Nu kommer slaktaren. I sin skinnsäck har han sina verktyg. Han plockar fram sin såg och sina knivar så allt är färdigt när grisen är klubbad. Slaktaren håller i "slåpo" -en vajersnara som grisen får smaka på, den trädes sedan på överkäken för att kunna hålla grisen. Långsamt går de ut ur stian med grisen. Den fick ej bli nervös eller stressad, för då blev fläsket av dålig kvalitet. När de kom ut med grisen tog slaktaren sin slaktmask, - en järnkolv på ett skaft, och placerade den mot grisens pannben. Bonden svingade en stor träklubba, och slog in slaktmasken i grisens huvud, grisen dog ögonblickligen. Därefter blev det bråttom, först blodlöptes grisen och blodet tappades upp i en hink. Det blev nu husmors sak att röra blodet så det ej levrade sig, sedan skulle det silas.
Nu var tiden inne för skållningen. Det behövdes mycket hetvatten, minst 80 grader. Byslaktarna hade ingen låda för skållningen, utan tömde hinkvis med hetvatten över grisen, tills man kände att håret började lossa. En skopa av stål användes att skålla grisen med: Därefter skar slaktaren upp grisen, och tog ur tarmarna och inälvsmaten.
Det nästa husmor skulle göra var att ta rätt på levern och annan inälvsmat. Istret som idag knappast har någon betydelse, var förr i tiden räknat mycket värdefullt. Det kokades och skirades för att sedan användas i bakning. Det användes också som spensalva.
Efter att köttet hängt och svalnat, skulle det tas rätt på. Före frysboxarnas genombrott, vilket inträffade under 1950-talet här i byn, låg det mycket arbete bakom att ta rätt på köttet och fläsket. Fläsket kunde rökas eller saltas. Men en stor del av köttet skulle göras i ordning -stekas eller kokas, och sedan kokas in.
Inkokningen efter slakten var ett mycket omfattande arbete, och konserveringen var i sig en känslig process- var glasen det minsta otäta blev maten förstörd.
Givetvis förekom också slakt av tjurar. En kalv slaktades när kalvsyltan blev slut. På hösten blev också lamm och killingar slaktade.
Handelsgödsel har använts i Kälom sedan första årtiondena av 1900-talet. År 1919 köpte till exempel Erik Eriksson i Böle sex säckar Superfosfat och tre säckar Kali. Det var hos Ante Jonsson i Änge man köpte gödsel på den tiden, sedan bar det iväg till järnvägen i Nälden för att hämta den. Färden gick naturligtvis med häst. Erik fortsatte i flera år framåt att köpa samma mängd gödsel. Han blandade säckarna i en låda och gick sedan med skäppan och kastade ut den. Som jämförelse kan nämnas dagens gödsling, den varierar naturligtvis mycket från gård till gård, samt tillgången på gödsel. Mängden varierade mellan 0-400 kilo per hektar på vallen.
Fram mot mitten av 1900-talet var veterinärer inte så vanliga ute i byarna så det gällde för bönderna att turen var på deras sida. Det berättas att när Nils Engelbrektsson Thorén släppte ut korna första dagen varje år, lade han stålet från en kornskära på tröskeln till ladugården. I de fall ingen ko skadade sig när de sprang ut, trodde han att hela sommaren skulle gå utan olyckor. Det exemplet är ej ovanligt för många lade stål under tröskeln som skydd. N. E. Thorén var född 1847 och var bonde till 1928 i Böle.
Källhänvisning
För källorna till materialet om Jordbruket i Kälom har följande personer hjälpt till: Erik Ernehed, Böle, född 1905. Nils Persson, Västerulvsås, född 1907. Erik Persson, Västerulvsås, född 1914. Johan Ögren, Västerulvsås, född 1906. Erik Eriksson, Utgård född 1920.