Jaktens betydelse

 

Älgen  Dvärsättslaget  Guldhorn  Stammen ökade  Björnen  Varg i Kälom  Lodjur  Rödräven  Rådjur  Havre:  Tjäder, orre, järpe och ripa  Bäver

Jägarprofiler
Anders  Petter Persson i Böle, f. 1872 d. 1956.  Per Nilsson, smed i Västerulfsås, f. 1875 d 1964. 
Nils Eriksson i Österulfsås, f. 1894 d. 1976.  Erik o Ernehed i Böle f. 1905  Jakthundar 

 

- Av Gunnar Olofsson -

Älgen har haft stor betydelse för folket i glesbygden. Under 1600-talet betalades skatten till kronan med älghudar, av vilka det sedan gjordes uniformer till armén. Köttet från älg har dessutom säkert räddat många svältande.

När en älg tjuvsköts delades den oftast mellan flera familjer.

Någon gång mot slutet av 1890-talet var Fredrik Jonsson, vid Visjön, ute för att söka rätt på Erik Erikssons får.  "Erik-Ersa i Böle" hade sagt till Fredrik att ta geväret med sig för att samtidigt passa på att skjuta en älg, vilket dock var ganska otroligt, då älgen var sällsynt på den tiden. På eftermiddagen satt Mårten Larsson vid matbordet och Olle Olovsson var på besök då Fredrik kom springande från skogen. Mårten sa då till Fredrik:

"Je sir att du ha sköte en älg, sätt de å et. Å du Olle tar hästen å kör häm en".

Fredrik hade skjutit en stor ko vid Olamyren. Köttet av halva älgen sålde han till handlare Edler i Tulleråsen.

Som betalning tog han mjöl och andra matvaror. Fredrik Jonssons familj levde gott på den älgen över vintern.

Under 1920- och 30-talet hade fågeljakten stor betydelse. Det var ont om arbete, varför jakten kunde bli enda inkomstkällan. Även skinnen från räv, hermelin och ekorre var betydelsefulla. Ett dagsverke betalades med 2 - 3 kr/dag. Rävskinnen betalades upp till 150:-, hermelinskinn 10:-, ekorrskinn 2 - 4:-, tjäder upp till 5:- samt orre 1:- styck. En lyckad jaktdag kunde därför ge en god inkomst.

Somliga bybor skickade tjäder och orre i säckar, med åkaren Erik Ögren till uppköpare i Östersund. Skinnen såldes till uppköpare på Gregoriemarknad i Östersund, dit många jägare och fångstmän åkte. Under 1920-talet och senare kom det även skinnhandlare till byn för att köpa fågel och skinn, och även av tamdjur.

Några av dessa uppköpare var Georg Graff vid Långan, "Skinn- Johan-Persa" från "Nola sjön" samt en skinnhandlare från Ås som hette Hellgren. 1918 var en Byström från Nälden här för uppköp. Han hade då ett fullt slädlass med fågel med sig hem.

Från 1950-talet rasade skinnpriserna och fågeln minskade i antal. Jakten har haft liten betydelse för försörjningen under senare tid.

Upp igen

 

Älgen

1926 blev älgen lovlig men då endast tjurar. Första älgen sköts redan samma år av Ante Aronsson, från Brynjegård, som var här som hundkarl. Olyckligtvis var det en ko som fälldes intill Lillån på Kvarnsve. Då kor inte var tillåtna fick jakten hållas hemlig och köttet bars hem på natten Senare röktes köttet i bastun, som fanns på gården här hemma, berättade min far Olov Eriksson.

Per Jonsson i Utgård med sonen Hjalmar, då nio år gammal, gjorde samma dag en jakttur till sina fäbodar. När de var intill bodarna hörde de hundskall, samt ett skott uppöver Lillån. Strax därefter kom en älgkalv springande förbi dem. Det var den första älgen "Per-Jonsa" hade sett trots att han var 42 år gammal. På hemvägen påträffades den skjutna älgkon samt Ante Aronsson och Anders Östgren. De två stannade i bodarna för att på natten slakta älgen.

Övriga i jaktlaget undrade givetvis över skottet de hade hört. "Ante-Orsa" som hade sitt pass på Kvarnsvevallen blev tillfrågad då skottet hade hörts åt det hållet. Han hade lämnat sitt pass för att gå till Jonkevallen, där dottern Maria var butös, och dricka kaffe. Det kunde han givetvis inte berätta och något skott hade han inte hört.

Omkring 1930-talet började byborna att jaga tillsammans. Alla utom Erneheds, Jonssons, Bölesbodarna och Groholmen deltog i jaktlaget.

John A. Jonsson i Böle hade jakten på Groholmen som då ägdes av hans släkting C.N. Rydell. Där fälldes 1928 en tjur av Göran Nilsson, "Jörn i Böle". Skotthållet var långt så det var endast "Jörn" som träffade med sina kopparskott till sin remingtonare. Jonsson i Böle hade en Winchester, vilka fodrade fina skotthåll för att fälla en älg. Även Per W. Thorén var med vid den jakten.

På Erneheds marker, inklusive Potten, bildades 1932 ett jaktlag. Det bestod av Erik Ernehed, Pelle Pettersson, från Fåker, Jonas Röör, Nils Johansson och Olle Lundberg. Redan 1933 var jaktlyckan god då de fällde två älgar. Efter några år tillkom jägare från Jonssons, som då ingick i jaktlaget med sina marker. Nämnas kan att det var ont om bra skjutvapen. När Gunnar Jonsson började jaga älg hade han en gammal remingtonare som var utan korn. Istället hade Gunnar satt en klump kåda som korn. Han påstod att geväret gick utmärkt att skjuta med. Erling Jonsson började jaga älg med ett 6,5 mm armégevär, men nekades efter ett tag att delta i jakten med det vapnet.

Upp igen

 

Dvärsättslaget

På Per Fredrikssons marker i Bölesbodarna jagade förutom Per själv, Olle Olsson och Olle Gran. De kallades för "Dvärsättslaget". Enligt Erik Ernehed sköts där aldrig någon älg, utan de ägnade sig mera åt festligheter under jaktdagarna. De hade nog inte stora förhoppningar att få se en älg för Olle Olsson laddade aldrig sitt gevär!

1946 anslöt de sig till Erneheds och Jonssons jaktlag.

Av Kälomslaget, som det stora jaktlaget kallades, fälldes totalt sju älgar under 1930-talet. Av misstag sköts någon enstaka kalv som då ej var lovliga. Dessa kalvar fick bäras hem på natten.

Jon Eriksson, i Utgård, som ofta passade vid Kylmyren hade lång väg att gå. När han gick hem på kvällarna hängde han geväret i en gran vid Stormyrbäcken för att inte behöva bära det ända till byn. På den tiden var det ganska ovanligt att möta en älg nära byn. Senare passade Jon även vid Lillån, nedanför Luckan, där han 1943 fällde en älgkviga som föll mitt i ån. Jonas Persson, från Lillsjöhögen, retades med Jon, och påstod att älgen hade drunknat. Då svarade Jon, "här ser ni pysen som skjuter älg med ett skott och ett plask mitt i bäcken". Efter någon slaktsup berättade Jon att han skulle skjuta fem älgar till, sedan skulle han gifta sig Tyvärr blev det ingen fler älg och inte heller något giftermål.

Under början av 50-talet ökade älgstammen explosionsartat för att kulminera åren 1956 - 57. Jaktlaget fällde 74 vuxna och 13 kalvar under 50-talet. Kalvarna blev tillåtna 1953.

Hösten 1950 sköts en mindre älg på ståndskall för jämthunden Roth. Detta skedde vid Jensmässbränna av Ecke Eriksson och John Ekerbo. Hudarna skulle på den tiden stämplas hos fjärdingsman. Han misstänkte att huden kom från en kalv. Fjärdingsman kom till byn för att se huvudet av älgen och säkerställa dennes ålder. Då det visade sig vara en kalv fick jaktlaget betala köttet samt lite böter, totalt cirka 100 kronor. Kalvens vikt var 122 kilo.

Under septemberjakten 1956 fälldes en tjur med stora horn. Det var Sven-Erik Mathiasson som sköt den på Mångspångflon. Hornet som hade 19 taggar mättes till 296 poäng och erhöll silvermedalj.

Upp igen

 

Guldhorn

Den 20 oktober 1978 slogs rekordet, då Andrev Sörensson sköt en tjur på passet " Mellan stolarna" efter Långforsvägen. Det var en 18-taggare som mättes till 303 poäng, alltså ett guldhorn.

När älgstammen ökade kom också problemet med vandringsälgarna, som på grund av stort snödjup uppe i fjälltrakterna vandrar ner till älvdalarna för att lättare hitta föda. Vid mitten av 1950-talet kunde man se grupper av älg på sju till åtta djur mitt inne i byn. På den tiden var det ofta stora tjurar med i flockarna. Hornen av dessa tjurar kunde man hitta på våren, då de fälldes i januari månad. Vandringen kan somliga år börja i november men oftast kommer "fjällälgen" i samband med vinterns första snöoväder i december.

Återvandringen bestäms mest av väderleksförhållandet. Somliga år vandrar älgen mot fjällen på skaren i april. 1981 blev det  ett rejält töväder i slutet av januari. Då återvände vandringsälgarna redan i början av februari.

Under 1950-talet anlades flera tallkulturer. Dessa platser blev utmärkta betesplatser för "fjällälgen" som älskar att äta tallplant. 1959 var älgstammen åter på en låg nivå, efter två års hård avskjutning av älgkor. Det blev tydligen räddningen för 50-talets tallkulturer som idag är vackra tallungskogar.

Upp igen

 

Stammen ökade

Hösten 1951 sköts det 21 skott på en älg vid Hålfettjärn. Det rekordet står sig fortfarande. Anders Andersson gick med Anders Östgrens hund, Schang, som jagade iväg en tjur. Vid tjärnen passade Per Thorén och Bror Andersson och båda sköt på älgen, som då gick ner i tjärnen. Båda fortsatte att skjuta på älgen, som simmade omkring, tills de var utan ammunition. Då diskuterades vem som hade närmast till sin ryggsäck där flera skott fanns. Samtidigt kom Anders Andersson fram ur skogen och lyckades att avliva älgtjuren. Det var en stor tjur med en slaktvikt på 320 kilo.

Mot slutet av 1970-talet ökade älgstammen våldsamt. Jakttiderna började utökas till 18 dagars oktoberjakt. Under 1970-talet sköt "Kälomslaget" 82 älgar, därav 47 tjurar, 11 kor och 24 kalvar. Lagom till höstarna med stor avskjutning byggde jaktlaget ett slakthus. Det var sommaren 1976 som vi köpte en lada av Edvin Simonsson. Den revs och flyttades till en plats strax öster om gården åt Edvin. Betonggolv blev lagt sommaren 1977 under ledning av Nils-Erik Nilsson. Under 15 år innan hade jaktlaget slaktat och delat sitt älgkött i ett trångt uthus hos Edvin Simonsson. Dessförinnan höll de till i ett uthus hos Anders Östgren.

Jaktlaget hade fram till slutet av 1970-talet förmånen att ha två  kunniga slaktare med. Det var Johan Ögren och Hans Lundh, som hade stor vana vid att slakta och stycka kött.

Början av 1980-talet innebar långa och arbetssamma älgjakter. Hösten 1982 varade älgjakten ända till den 15 januari 1983. Den hösten sköts 29 älgar. Senare har jakten oftast slutat i november utom 1986 då det beslutades att älgen skulle vara lovlig även januari 1987. Totalt under åren 1980-86 sköt "Kälomslaget" 132 älgar varav 42 tjurar, 33 kor och 57 kalvar. Inom området har älgstammen minskat de senaste åren. Problemet med vandringsälgarna kvarstår. Varje vinter kommer mycket älg hit för att beta. Skador på tallungskogen har varit avsevärda senaste 10-årsperioden. Nämnas kan att tyngsta älgkon som skjutits här vägde 240 kilo. Det var Rune Helmersson från Krokom som 1980 fällde den vid Simons sommarlagård. Den kon hade säkerligen gått utan kalv den sommaren. Dessförinnan hade Lennart Ejnebrand rekordet sedan han 1956 fällde en ko vid Gammalbutjärn som vägde 228 kilo. Samtidigt sköt han också en stor tjur.

Upp igen

 

Björnen

Någon björnjakt har troligen inte förekommit i Kälom under 1900-talet. Björnen blev nästan utrotad tidigare. Tillfälliga besök av björn på våra marker har huvudsakligen skett på senare tid. Kerstin Persson, från Utgård, "Jo-Kirsti", hade berättat om en björnjakt "Nol i Brännom". Vilka som deltog är okänt förutom att en same var med. När björnen skjutits och de skulle gå fram till honom varnade lappen och sa, "hän e vel int så hev, män hän kan riv". Det har berättats att Fredrik Jonsson, vid Visjön, (1843 - 1928) var med på björnjakter.

Under första hälften av 1800-talet tjudrades två björnungar i en låg, ett liggande torrt träd, vid Vessletjärn. Den lågen finns fortfarande kvar. Troligen hade de fångat ungarna och med deras hjälp försöka locka fram modern. Kanske var det samma björnungar som Maria Johansson från Österulfsås (1786 -1872), och en som hette Jonke kom hem med. De tänkte ha dem i ladugården men det gick inte för korna blev alldeles tokiga. Omkring 1920 mötte Per Östgren en björn. Han var på väg hem från Nybodarna en höstkväll då han vid "Fjalingstolpen" mötte en fårflock som kom springande samt vek av vägen norrut. Efter kom björnen. Nästa dag var de ute för att söka rätt på fåren då de hittade sju stycken rivna. Det första hittades vid Gammalsågen, det andra vid Brännslåtten och så vidare. Troligt är att det var samma björn som den 23 januari 1923 sköts nordost om Rismon av Ingvald Tallbom, från Hotagen. Den björnen hade jagats från Hallen till skogarna norr om Landösjön där den fälldes. Därav fick den björnen namnet "Hallen-nallen".Senare gick Georg Graff från Långan omkring i byarna för att förevisa björnen, som var uppmonterad på en kälke. Det kostade 25 öre att se den.

Vid Gregorimarknaden i Östersund visades den också. Då hade vårvintersolen gjort att det började lukta surt av björnen.

Sommaren 1959 såg Anders Östgren två björnungar på Nybodvägen strax öster om Lillån. Den sommaren hade vi korna på skogsbete på grund av svår torka, så det var ont om bete. Korna vägrade att gå till skogen, troligen kände de lukten av björn.

En natt i maj 1979 var en björn hit och tog ett lamm nästan intill fårhuset. Dagen innan hade Edvin Simonsson sett honom på hygget norr om gården. Senare hittades ett bakben av en nyfödd älgkalv vid "Bu-grinn" efter Nybodvägen samt flera myrstackar som var plundrade öster om byn. Samma vår fick Örjan och Ann-Charlotte Ernehed se björn. De var på väg till Visjön då två ungbjörnar sprang över kärrvägen bakom dem.

Den hösten hade vi en björn på skogen en dag under älgjakten. Torsten Olofsson såg den från sitt älgpass vid Gammalbutjärn. Därifrån gick björnen grymtande och vrålande mot Långforsvägen där han gick över på eftermiddagen. Lennart Ejnebrand och undertecknad gick med hundarna Pixa och Pajong som då var unghundar. De ville tydligen inte ge sig i kast med björnen. Mellan 1938 - 1950 var björnen totalfredad. Den jagas numera på licens och jakttiden är september till oktober. Två björnar brukar tilldelas Krokoms kommun.

Upp igen

 

Varg i Kälom

Min far Olov Eriksson berättade för mig att sju vargar hade passerat Nybodvägen vid grusgropen hitom Lillån. När det hände minns jag inte. En åtel lades ut och en av vargarna började gå till den. Den vargen fångades i en trampsax samt nåddes ifatt "Nol i Brännom" och avlivades. Synd är att fångstmannens namn är okänt. Hjalmar Persson i Utgård berättar att han såg ett vargspår 1930. Det var Anders Olsson, "Ante Orsa", som ropade till Hjalmar och visade spåret i närheten av hans gård "Kläpp-Olas". Erik Ernehed i Böle berättar att omkring 1930 var han tillsammans med flera jägare från byn ut på vargjakt. De tog efter spåret men upptäckte efter en stund att det var Jonas Perssons hund Hej de jagade. Under slutet av 1800-talet hade Fredrik Jonsson, från Visjön, jagat en varg in i en tallholme på Meflon. Fredrik tordes inte gå in i holmen. Han fruktade att vargen skulle gå till motattack. Olov Ögren, från Västerulfsås, var en gång med på vargjakt. De jagade vargen ända till Almåsa där de blev tvungna att övernatta. Vargen klarade sig helskinnad den gången.

Upp igen

 

Lodjur

Under slutet av 1800-talet var lodjuret sällsynt. Det totalfredades 1927 fram till 1943. Lodjuret skildes i tre olika typer, kattlo, rävlo och varglo. Det var färgen som skilde dem åt. Trakterna kring Kälom har inte varit omtyckta av lon. Vid Offerdalsberg fanns under 1960 - 70-talet en fast lostam men det var långt mellan besöken på våra marker. Omkring 1970 var Torsten Olofsson, Göran Nilsson och undertecknad på harjakt vid Sjöarmyren. Då stötte vi en lohona med två ungar.

Enda lodjuret som skjutits här i byn fälldes av Erling Jonsson i Böle. Det var 1938, som han upptäckte den innanför ytterstängslet till deras rävgård. Erling hämtade geväret och avlivade lodjuret.

Enstaka lodjursjakter förekom under 1920-talet. Julius Göransson var "dagaman" åt Olov Ögren för att köra hem ved från Björkflon. När han kom med ett lass fram till "Konodrolet" korsades vägen av ett färskt lospår. Efter i spåret kom Johan Östman och Olov Andersson, båda från Österulfsås. Arne Persson, i Utgård, berättar att första lospåret han såg var vid Kvarnsvevallen 1925. Arne samt brodern John hade hämtat starrhö vid "Fätom". När de återvände hem korsades vägen av lospåret samt skidspår efter "Lill-Johan" Östman och Olov Andersson. Om de lyckades skjuta något lodjur är okänt. Efter 1980 smittades lodjuren av rävskabb vilket medförde en snabb minskning av lostammen.

Upp igen

 

Rödräven

Förekomsten av räv har tidigare helt styrts av priser på rävskinnen. Under 1920 - 30 - 40-talet blev räven mycket hårt jagad. Priserna på skinnen kulminerade under krigsåren 1940 - 45 då de kostade ända upp till 150 kronor, vilket då motsvarade mer än en månadslön för en skogsarbetare. De vanligaste fångstmetoderna var trampsax, jakt med stövare samt vakjakt vid åtel, som även kallas att "glugga räv".

Efter 1912 fordrades det tillstånd för att gillra saxar, samt även för snarning av fågel. Utöver att man behövde tillstånd skulle det kungöras i kyrkan samt annonseras i tidningen. Annonserna kostade pengar, därför undvek de att söka tillstånd. Sven Swan berättar att 1943 var det 12 jägare i länet som hade tillstånd men det var över 300 som gillrade.

De höga skinnpriserna på räv bidrog till en viss avundsjuka mot dem som lyckades fånga räv. Därför hände det att de "smorde" för varandra så att räven inte skulle gå till någon annans åtel. Ofta samarbetade två grannar vid saxgillring för att undvika att de skulle förstöra åt varandra. Se som fångade räv i sax ogillade att somliga sköt räven redan under senhösten, på stövardrev, då skinnen ej var fullt utväxta. Vanligt var att de även "drog räv hem till sin åtel. Anders Petter Persson i Böle var en mästare på att "dra räv" samt att fånga dem i saxar. En gång "drog" han hem en räv ända från Långforsen.

Erik Ernehed saxade sin första räv 1918, då han var 13 år gammal. Erik tog med sig en remingtonare när han åkte iväg efter räven, som hade sökt sig till lyorna vid stenramlet väster om Visjön. Räven hade saxen på en bakfot, vilken hade fastnat uppe på en sten. Där hängde räven utefter stenväggen då Erik tog sitt gevär för att slå ihjäl honnom. Oturligt nog bommade han på rävhuvudet och slog kolven in i stenväggen. Den gick av, men med enbart kolven avlivade han räven. Senare fick Per Jonsson, i  Österulfsås, snickra en ny kolv till geväret.

Vakjakt förekom redan på 1920-talet. Min far Olov Eriksson berättade att han och Otto Östgren "gluggade räv" tillsammans. En natt kom en stor räv mot åteln där den sköts. Ganska besvikna blev de när de såg att det var en stor gråhund som skjutits. Tankarna gick då direkt till Jon Palmqvists hund. Nästa morgon var jägarna tidigt ute för att kontrollera den saken men Jons hund var på gården och skällde. Då gick tankarna till hunden åt  "Jörn i Böle" dit Otto gjorde sig ett ärende. Även den hunden levde i högsta välmåga. De fick aldrig veta vem som ägde hunden som hade skjutits.

Göran Johansson, i Österulfsås, använde en trätrumma för att fånga räv i. Trumman grävdes ner lodrätt i marken, i vilken det lades ett agn. När räven skulle försöka nå agnet blev han kvar i trumman för där var för trångt att vända. Min far Olov E. hade sett den fångstanordningen, berättar Simon Simonsson. "Ante" Persson använde förutom trampsaxar även källjärn. Det var stora tandade saxar som dödade räven om han rörde agnet. Dessa saxar lades i kallkällor, som vintertid ej fryser igen.

Under 1930 - 40 -talet jagades räven ofta med stövare, då det fanns flera goda rävhundar i byn. Ofta användes två hundar samtidigt. Lyckades man inte skjuta räven kröp den oftast ner i någon lya. Då stängdes ingångshålet för att nästa dag, med spade, gräva fram räven. Ibland sprang räven in under en lada. Där kunde det vara lättare att ta ut den, till exempel med ett spö som var kluvet i toppen. Det kunde man tvinna fast i rävens päls och dra ut den.

Här ska jag berätta om när Anders Östgren var ute på rävjakt. Det var ont om räv så han fick gå ända till Gammalbodarna för att hitta ett färskt spår i  nysnön. Han gick efter spåret som drog iväg söderut, över Näversjön, och sedan till Bölesbodarna. Därifrån hade räven gått mot byn. Sent på eftermiddagen hade Anders spårat räven ända till Brännmon där någon annan jägare hade tagit an spåret. Senare fick Anders höra att "Ante" Persson redan på morgonen hade fångat den räven under en lada på Edvin Simonssons gård. Anders Östgren hade spårat en död räv hela dagen.

Upp igen

 

Rådjur

Rådjuret var här i byn ett mycket sällsynt djur före 1950-talet, men enstaka djur har funnits. 1911 blev rådjuren fredade i Jämtland.

Simon Simonsson berättar att min far Olov Eriksson såg en skymt av ett rådjur vid Gammalvallen under början av 1930-talet. Det var i samband med harjakt som deras hundar Jeppe och Roy drev djuret rakt fram mot Långan. De trodde att det var en räv tills de såg spåren i snön att djuret hade klövar. Erik Ernehed såg ett rådjur vid bäcken 1944. Lennart Ejnebrand såg sitt första rådjur vid en hölada på Sandmyren dit han var för att hämta hö. Det var 1950 då Ejnebrands arrenderade Jonas Perssons åkermark där. Fram till 1949 var troligen rådjuren fridlysta. 1949 - 50 beslutar jaktvårdsområdets årsmöten att rådjur som under pågående älgjakt uppdrives av hund, må av hundägaren fällas. Post fick ej påskjuta detsamma. Därefter blev de fridlysta hela 1950-talet. 1960 - 63 var råbockar livliga inom jaktvårdsområdet. Från 1964 har jakttiden på rådjur ommfattat oktober till november. Hornbärande råbock har varit lovlig från den 16 augusti.

Rådjuren har mest jagats av små jaktlag. Då har en av jägarna, med pingla i handen stött ut rådjuren till de övriga som då har stått på pass. Simon Simonsson sköt troligen det första rådjuret här i byn. Det var 1966 han fällde en stor bock vid Bäcktorpet. Lennart Ejnebrand sköt en yngre bock på Blåbärsberget 1969. Under senare år har det skjutits något enda rådjur varje år. 1986 jagades rådjuren på licens, vilket innebar att jakttiden varade till den 31 december.

Upp igen

 

Hare

Tillgången på hare har alltid varierat olika år. Haren liksom övriga gnagare är mycket känsliga för sjukdomar, då främst harpesten.

Förr i tiden fångades haren i snaror som sattes på stigar, som haren trampar till vintertid. Harjakt med stövare har varit den vanligaste jaktmetoden. Många goda harhundar har funnits här i byn.

Simon Simonsson berättar att under 1930-talet brukade han tillsammans med flera kamrater besöka Nybodarna för harjakt. Under tre helger sköt de åtta, sex respektive fem harar på dessa turer. Då användes ofta flera hundar. Otto Östgren, bosatt i Amerika sedan 1928, skrev i ett brev till Erik Ernehed och påminde honom en harjakthistoria. Det var Otto, Erik, John Ekerbo och Olov Eriksson som var till Åckerbukilen för harjakt. På natten låg de i stugan vid Brattfallet. Under den övernattningen blev John lusig. Troligen fanns det löss i sängen där han låg.

De senaste åren har det varit gott om hare men på grund av de långa älgjakterna blir det lite tid över för småviltjakt. Cirka 20 - 30 harar skjuts här varje höst.

Upp igen

 

Tjäder, orre, järpe och ripa

Under 1900-talets första hälft var det mycket gott om skogsfågel, då främst tjäder och orre. 1926 - 28 kunde stora flockar komma in på byn för att söka föda på någon havreåker. Järpe har det alltid varit smått om. Dalripan har ej heller varit så talrik, kanske var den vanligare förr. "Ante" Persson snarade ripor vid Bölesbäcken ända in på 50-talet. Nils Eriksson, i Österulfsås, brukade snara ripor på ett stenröse nedom ladugården. Ett säkert spåtecken var att när riporna kom till byn skulle det bli snöoväder påstod "Nirs- Ersa". All snarning förbjöds 1938.

Jakten på tjäder och orre skedde främst i form av toppjakt. Anders Östgren berättade för mig att fyra tjädertuppar var full börda att bära hem från skogen, med brodern Otto sköt en gång tio tuppar. Han hängde då fåglarna i träden för att nästa dag bära hem dem. Det vanligaste vapnet på den tiden, 1920-talet, var remington 12,7 mm, Svårigheten med dem var när det var kallt ty svartkrutet slaggade i pipan. Efter några skott gick det inte att pricka målet om det hände. En gång kom Johan Ögren på en stor flock med tjädertuppar. Han sköt tre stycken men sedan var det omöjligt att träffa någon mer trots att han sköt upp all sin ammunition. Senare kom de mer finkalibriga älgstudsarna. Under 1930 - 40-talet sköts det mycket fågel med de moderna vapnen.

Många jägare från byn ägnade sig åt toppjakt, så efter myrarna fanns det skidspår överallt. 1948 beräknades det bli skjutet 50 tjädrar (ur j.v.o:ts protokoll).

Förr i tiden var det vanligt att det sköts tjädertuppar på spel i april - maj månad. Flera kända spelplatser finns här på skogen. Denna tjuvjakt förekom ända in på 1960-talet då jag själv vid två tillfällen hörde skott från spelplatser.

På 1950-talet började det byggas skogsbilvägar. Då började också tjuvjakten från bil efter vägarna dit fåglarna söker sig på hösten för att säkra förrådet av grus som de behöver för matsmältningen.

På senare år brukar fågeln jagas med hund (träskällare) som skäller ståndskall där fågeln sitter. Här i byn har inte den jaktformen utnyttjats annat än vid enstaka tillfällen.

Upp igen

 

Bäver

Förr i tiden var bävern vanlig här men utrotades under 1800-talet, främst på grund av sitt kött och skinnvärde. Den var lätt att fånga i fällor.

Sista bävern sköts 1871 i Jämtland.

1922 återinplanterades den i Bjurälven, därifrån bävern nu har spritt sig till att ha blivit vanlig i vår fauna.

Under början av 1950-talet fanns det bäver i Nästtjärn, men de flyttade därifrån. Till Surån kom det bäver under 1960-talet för att därifrån sprida sig upp över Lillån, först till Dammen, senare ända till Sjöarsjön. Från Dammen spred de sig även till Stormyrbäcken, där de vid Olledammen har en stor hydda.

Upp igen

 

Jägarprofiler

 

Anders  Petter Persson i Böle, f. 1872 d. 1956.

"Ante" Persson, som han vanligen kallades, var småbrukare på torpet i Böle. Dessförinnan hade han bott i Västerulfsås några år, dit han flyttat från Bredbyn. Redan när han bodde i Bredbyn var jakten en av "Antes" huvudsysslor. Hans son Pelle berättar att "Ante" skjutit 65 harar på 14 dagar. Omkring år 1905  fångade han även en kungsörn i ett källjärn.

"Ante" blev mest känd för att vara en mästare på att fånga räv i trampsaxar. När någon frågade "Ante" om han kunde lära ut konsten att gillra saxar svarade han, "du ler ta räva". Han menade att det är av misstagen man lär sig. Tidvis hade han säkert större inkomst av rävskinnen än på sitt småbruk. En gång blev "Ante" bjuden en fullgod arbetshäst mot fyra rävskinn.

Han kunde även förstöra för andra som till exempel när han ville gillra tillsammans med Hemming Höglund vid Källdrolet, Där en död häst hade grävts ner. Räven hade hårdtrampat snön runt platsen, men Hemming ville gillra där ensam. Sedan "Ante" hade varit där gick ingen räv till den platsen den vintern.

Ripor brukade han snara vid Bäckröningen samt någon utter fångade han i bäckarna. Även mink gillrade han i fällor de sista tio levnadsåren.

1920 - 29 hade "Ante" en god harhund som hette Prick och var av blandras. Flera jägare i byn brukade låna den hunden. "Ante" deltog även på älgjakterna som passskytt.

Upp igen

 

Per Nilsson, smed i Västerulfsås, f. 1875 d. 1964.

"Pe-Nirsa" som han vanligen kallades var en känd jägare. Tillsammans med sina bröder Göran och Erik Nilsson samt Göran Johansson, i Österulfsås, tjuvsköt de älg, hur många vet man inte.

Hans söner Nils och Erik Persson berättgar att ibland kunde "Pe-Nirsa" få gå tre - fyra dagar för att hitta ett älgspår. Ända bort till Renflomarken ibland.Under början av 1900-talet hade han en bra älghund, Trogen, som var av jämthundstyp. Trogen var tjurig och kunde jaga hela dygn.

En gång fick han upp älg "Nolibrännom", som han försvann med och återvände inte hem förrän nästa dag. Någon dag senare var "Pe-Nirsa" till Änge där han träffade "Pe-Antesa", från Almåsa. "Pe-Antesa" berättade att han kunde hälsa från hunden, som han hade träffat på Västbyskogen. Säkerligen hade "Per Antesa" skjutit  älgen för Trogen den gången.

Senare hade "Pe-Nirsa" en lovande älghund av blandras som hette Boy. Den hunden blev sönderslagen av okända tjuvjägare öster om Bölesbodarna. Butöserna vid bodarna hörde hundens ståndskall och till sist small det. Efteråt kom hunden krypande till bodarna. Troligen  hade han inte släppt skyttarna fram till älgen, därav fick han stryk.

1920 var "Pe-Nirsa" och "Erik opp i Hön" ute på skarsnön för att jaga älg. Vid Björkflon sköt de två älgar, som grävdes ner i snön intill en mosslada.

Senare kom Jonas Persson, då arrendator på Österulfsås 3:3, till ladan för att hämta torvströ. Han hittade köttet från älgarna men när fjärdingsman var dit för att hämta det, skottades den ene älgen över när den andre togs fram ur snön, så en älg blev kvar. Trots starka misstankar blev ingen fälld för tjuvjakten. Av köttet hölls det auktion i Västerulfsås av länsman Kjellsson. Där var "Erik opp i Hön" och löste det mesta köttet samt betalade med en tusenlapp som ingen kunde växla.

Upp igen

 

Nils Eriksson i Österulfsås, f. 1894 d. 1976.

"Nils-Ersa" fångade många rävar i sax tillsammans med grannen Jon Palmqvist, men älgen var nog hans mest eftertraktade villebråd. Vid Gammalbutjärn fällde Nils en älgko med sin Remington 12,7 mm, 1946. Det var den ända älgen jaktlaget fick det året, så vid slaktplatsen blev det fest. Då berättade Nils att han hade inte skjutit många älgar officiellt, men desto fler på lediga stunder.

1919 var Nils tillsammans med "Erik opp i Hön" ute på älgjakt på olovlig tid, då hans unghund Topps tog upp älg i trakterna kring Gammalvallen.

I närheten av "Nergårdskojan" fällde Nils en stor tjur, men fick i skottögonblicket se en ännu större tjur som sprang från platsen. Det var en kall morgon så Nils fick höra hur det ekade norrut, där den stora tjuren sprang genom skogen och skovelhornen slog mot träden. Den fällda älgen slaktades och köttet bars senare till Jon Palmqvists mosslada. På natten hämtades köttet och bars till Per Höglunds höskulle där det förvarades. Hornet från älgen gömdes vid skottplatsen under en stor rotvälta, men senare sågades vindfället till ved av avverkare som bodde i kojan under vintern. Dån föll rotvältan ner så hornet fick de inte igen.

Skinnet av älgen gömdes bakom muren i stugan vid "Erik-Nirstorpet" där delar av den fortfarande finns kvar.

Åren 1938 - 46 drev Nils Österulfsås nya Rävgård där han hade silverrävar och även platinaräv. Han avvecklade verksamheten på grund av att rävarna drabbades av valpsjuka samt att skinnprisena gick ner.

Upp igen

 

Erik o Ernehed i Böle f. 1905

Erik var i unga år en mycket intresserad jägare men på grund av försämrad hörsel slutade han att jaga under slutet av 1950-talet.

Under 1930-talet hade Erik en stövare som var av schillerras som hette Krut och uppfödd hos Otto Fredriksson i Östersund, bror till Johannes vid Visjön. Far till Krut var Erik Ulfsgårds Knall, som var en mycket duktig räv- och harhund avlad under en mycket bra stövartik som hette Vira och ägdes av en anläggningsarbetare vid Långforsen som hette Reinholdsson.

Första jaktdagen med Krut, då han var sex månader gammal, sköt Erik en katt som hunden jagat upp i ett träd.

Nästa dag sköt Erik två harar för Krut. Första hösten sköts det totalt 32 harar och tre rävar för hunden. Erik var ofta slarvig med att gå till skogen utan matsäck. Härnedan skall jag återge en historia som Erik berättade för mig.

Vid femtiden gick han med Krut till skogen. Genast tog hunden upp en räv på den ganska djupa nysnön. Drevet drog iväg mot Bölesbodarna där räven varvade. Sent om sider kom Erik dit men då flyttade rävdrevet bort till Aspåsskogen. På eftermiddagen när Erik nådde in på drevet kröp räven ner i en lya men den täppte han igen för att återvända nästa dag och fånga räven. Det började skymma och magen var tom för Erik hade inte ätit något på hela dagen. På hemvägen provade han att gena in på Näldbovägen men det lyckades inte, så han fick återvända och gå sina egna bakspår för att hitta till Bölesbodarna. Hunden fick gå lös men strax öster om bodarna hade han ett nytt rävdrev igång.

Erik stannade för att passa på en glänta där han tänkte att han kunde se räven mot den vita snön trots mörkret. Räven kom men Erik bommade. När drevet svängde mot bodarna small det så Erik gick dit för att se vem som sköt räven. Han gick in vid Per-Fredriksbodarna där det var fullt med avverkare från Hissmofors. Ingen av dem ville erkänna att de skjutit räven men då Erik stod i dörren, med öppen dörr, kom Krut rusande in över golvet och in under en säng där han ryckte fram räven. Skytten hette Manne, en ung jägare, som lovade att de skulle dela pengarna för skinnet. Klockan var sju på kvällen när Erik återvände hem utan att ens få kaffe vid bodarna, men ganska nöjd över att han slapp bära hem räven. Några pengar för skinnet fick han aldrig.

Nästa dag åkte han efter häst till Bölesbodarna tillsammans med tre andra jägare från byn. Vid bodarna stallades hästen in. Därifrån gick de till Aspåsskogen där de grävde fram räven som avlivades. När de kom hem till byn erbjöd sig en av kamraterna att han kunde ta hem räven för att flå honom. Även det skinnet såldes utan att Erik fick några pengar för det. 1933 köpte Erik sin älgstudsare, kaliber 9,3 * 57 mm. Samtidigt köpte han 20 stycken helmantlade skott, av vilka han provsköt sex stycken. Med de övriga 14 skotten sköt han sju tjädertuppar.

Upp igen

 

Jakthundar

I Kälom har det funnits många bra jakthundar, främst då bland stövarna men enstaka älghundar har varit av god klass. Man måste berömma de jägare som lyckades få till en bra älghund under början av 1900-talet då det var mycket ont om älg. De jag tänker på är Jon Palmqvist, hundens namn är okänt, Nils Eriksson med sin Topps och Per Nilsson med Trogen. Kanske var det tjuvjakt de lyckades jaga in dess hundar på.

Under 1920 - 40-talet fanns det många goda räv- och harhundar i byn.

Många av dem är nämda tidigare i berättelsen som "Ante" Perssons Prick, av blandras som var svart med vita fläckar, Erik Ulfsgårds Knall, en rödbrun blandhund, Jonas Perssons Hej, "Per-Jons" Jack, Erik Erneheds Krut som var mest schiller i, Simon Simonssons Jeppe, av schiller och kopparbergras och Olov Erikssons Roy. Roy blev vid Raskbodarna beskjuten så efter detta hade han fullt med hagel under huden. Senare hade min far en stövare som hette King.

Tillsammans med Simons Jeppe var de riktiga rävspecialister.

Gromyko som fanns under 1950-talet och ägdes av Anton Ejnebrand var en riktig topphund. Senare hade Lennart Ejnebrand en hamilton med namnet Stej, som det jagades mycket med. Därefter hade Lennart en hamiltontik som hette Tarja. För henne sköt jag fyra harar på en helg.

Erik Olofssons och Nils-Erik Nilssons Jack, en stubbsvansad blandning av smålands- och schillerras, var en riktig jaktidiot. Han ville helst vara i skogen till klockan 19 på kvällen, då gick han hem. Den hunden sköts det många rävar och harar för.

Under senare tid har Karl Nilsson numera bosatt i Östersund, haft skapliga harhundar. Nu finns det endast en stövare i byn, Torsten Olofssons Zindy. Av älghundarna kan nämnas att 1947 köpte Simon Simonsson en jämthundsvalp från Brynjegård som hette Grej. Den hunden var en god älghund under 1950-talet.

Sex jägare från byn köpte 1948 en jämthund från Jämtälgens kennel som hette Roth. För honom blev det ganska många älgar skjutna, men han jagade ofta tyst.

Min far, Olov Eriksson, hade under 1940 - 50-talet flera jämthundar.

1953 köpte han en valp från Lillsjöhögen, som hette Buck. Den hunden visade mycket goda jaktanlag redan första jaktsäsongen. Tyvärr blev han åren 1955 och 56, förgiftad av avundsjuka jägare. Därefter slutade den hunden att jaga.

Erik Olofssons Björn, en jämthund från Kaxås, var 60-talets bästa älghund. Han var ganska het, men tolv  älgar blev skjutna för honom. Den enda jaktprovsmeriterade älghunden från byn var jämthundstiken Fröja. Jag köpte henne som valp från Stugun 1975. Utmärkande för den tiken var hennes goda jaktlust och förnämliga sök. Totalt sköts det cirka 30 älgar för henne. 1981 klarade hon ett förstapris på jaktprov. Den gången skällde hon på älg nästan hela dagen.

Under samma period som jag hade Fröja hade Böles jaktlag en bra hund. Det var Olle Fredriksson som hade inköpt en jaktchampion som hette Trotte (Snuff). Den hunden var suverän som älghund.

Ännu en jämthundstik av god klass har funnits här i byn. Det var Hans Lundh på Sandmyren, som ägde Klinga, för vilken han sköt flera älgar på ståndskall. Erik Erneheds Bella var en god allroundhund. Själv hade jag en jämthundstik som hette Pia, som jagade allt mellan ekorre och älg.

Upp igen