Underlättade slåttern Kolmilningen Stort ansvar
- Av Linnea Palmqvist -
Smed har funnits i Kälom sedan 1908 då Per Nilsson i Västerulvsås började göra en del verktyg vid sidan av jordbruksarbetet. Han gjorde då mest knivar och sockertänger, av vilka han brukade sälja knivarna för 75 öre styck.
Omkring 1915 kom en smed, som var tysk till börden, vandrande hem till Per Nilsson.
Han hade gått i smideslära i Tyskland och var mycket skicklig i sitt yrke.
Gammalsmeden, som han kallades, blev kvar hos Per Nilsson i två år, och den senare fick därmed tillfälle att ytterligare utveckla sin smideskonst. Nilsson blev mycket eftertraktad i sitt hantverk och utförde många arbeten, såväl åt byborna som till människorna i byarna runtomkring.
Det var främst hästkördon, släpräfsor och välräfsor som blev mycket omtyckta och som underlättade arbetet med slåttern på gårdarna. Men han gjorde även timmerkälkar och slädar av olika sorter och seldon sålde han till flera olika byar, såsom Sikås och Gåxsjö samt flera orter runtomkring i socknarna
Efter sin far tog sonen Erik Persson över hantverket och har sedan vidareutvecklat och fört hantverket vidare. Eriks broar, balkonger och hövagnar är robusta hantverk som de allra flesta i trakten känner till, liksom alla de reparationer han sysslat med under sitt yrkesverksamma liv. Erik har också gjort sig känd som en ytterst skicklig finsmed.
För smidet krävdes stora mängder kol för att hålla härden vid liv. Kolet fick smeden själv anskaffa, som fraktades med häst från milor vid Gammalbodarna
I bodarna fick de sedan vara i flera veckor för att kola. De fick också se till att bränsle för kommande vintrar fanns. I Gammalbodarna gjorde de två typer av milor. Till att börja med mest liggmilor, där de lade stockar på ett underlag för att få luftdrag. Milan täcktes av granris och jord för att få täthet, vilket kallades att stybba milan. På senare tid gick de mer och mer över till resmilor. Då sattes stockar med lutning inåt mot en grov påle som kallades "kungen". Stockarna restes runt omkring i flera varv, minst fem-sex meter i diameter, sedan täcktes den med granris. För att stybbningen skulle hållas på plats gjordes hyllor.
Vid själva antändningen drogs kungen upp så de kunde nå milans botten. Torr tjärved lades på och milan tändes. När milan fått fullfart täcktes den ännu en gång med jord. Då började själva kolningen.
För att få luftdrag runtomkring användes ett spätt som gjorde ett jämnt luftdrag. En sådan mila stod i tre veckor innan den färdigkolat.
Kolningen fick inte gå för fort, en gasexplosion kunde inträffa och förstöra milan. Det kallades att milan slog. Då pluggades draghålen igen och täcktes noga med jord.
Att sköta milan innebar mycket ansvar och var ett farligt arbete. Den som vakade vid milan fick inte sova på nätterna utan var ständigt på vakt. En liggmila var ej så farlig och ansvarsfull då den låg på marken.
När milan var släckt, fick den ligga och svalna någon vecka. Hålen täpptes då till och drag fick ej förekomma.
Den vakades då ytterligare mycket noga. När kolen var färdig hördes klingande ljud ett bevis på "prima kol" och de kördes hem för att användas vid smidesarbetet.