Första badet Branden Badning före 1940 Uppvärmning Full fart på tvättandet Fruarna tog över
Tvätten före 1940 Badning före 1940
-Av Bodil och Astrid Persson-
Svenska föreningen för Folkbad bildades 1905 och hade som mål "Åt var och en minst ett bad i veckan".
Det står att läsa i en skrift utgiven av föreningen 1938, "Med hänsyn till det förfall, vari badintresset hittills befunnit sig, krävs en kraftig propaganda för badens användande. Härför lämpa sig bäst lokala badföreningar. Finnes en dylik på orten, kan den också medverka vid badhusets skötsel. Program och stadgar kunna kostnadsfritt erhållas från Svenska föreningen för Folkbad.
Bad är hälsa, hette det redan hos antikens folk, fastän denna sanning sedan på många håll fallit i glömska. "Måste vi icke under dylikt förhållande önska Bad åt alla!"
Var kom då Offerdal och Kälom in i bilden?
I Offerdals kommunalfullmäktiges protokoll kan vi läsa: mars 1930, "Föredrogs en inbjudan till andra badkongressen i Stockholm år 1930, beslöts att inte reflektera å inbjudan".
Vidare från protokollet i mars 1932: "Gustaf Larsson och Olof Abrahamsson motionerar om att få bidrag till badhus i Bredbyn och Rise, frågan bordlades".
I samma protokoll, juni 1932, finns en anteckning om att Änge badhusförening bildades.
Enligt uppgift från Gustav Brandén, Bredbyn, byggdes badhus i Bredbyn 1933 - 34, och enligt uppgift från Edvin Hemmingsson, Änge, byggdes bad- och tvättstuga i Änge, hos Nils Andersson, 1934 - 35.
1933 bildades Offerdalskretsen av Svenska Röda Korset. Det var socknens hjälpkommité som konstituerade sig, som en Röda Korskrets. Där diskuterades badhusfrågan, och på årsmötet i mars 1938 förelåg en motion där det beslöts att tillsätta en kommitté för att utreda badfrågan i Offerdal i dess helhet.
Ledamöter i kommittén var Dr Hellström, Olof Ekerwald, komminister Elov Boman, folkskolläraren i Tångeråsen, Ernst Sundström samt Gustav Larsson, Västbyn. På nästa sida kan vi se utdrag ur deras förslag till badhusfrågans lösning i Offerdal.
Förslaget togs av Kommunfullmäktige 30/10 1938.
Badhusplatser: Antal pers Kostn i anlägg Kommunbidr Statsbidr Egen kostn S.a kr
Enarsvedjan 200 5000 1500 1500 2000 5000
Landön 239 5000 1500 1500 2000 5000
Tulleråsen 339 5000 1500 1500 2000 5000
Kälom 219 5000 1500 1500 2000 5000
Bångåsen 329 5000 1500 1500 2000 5000
Kaxås 792 8500 1500 1500 5500 8500
Tångeråsen 224 5000 1500 1500 2000 5000
Rännön 132 5000 1500 1500 2000 5000
Finnsäter 59 2000 1000 - 1000 2000
Hallen-Oxböle 94 2000 1000 - 1000 2000
Summa: 2627 47 500 14 000 12 000 21 500 47 500
Enligt ovanstående skulle förslaget medföra en kostnad för kommunen på 14 000 kr, vilken sammanlagda summa är rätt betydande. Som emellertid badhustanken och dess ekonomiska förutsättningar ännu ej är mogen å alla platser, vill kommittén föreslå att summan beviljas att utgå under en tid av 10 år. Detta skulle medföra en årlig uttaxering för ändamålet av 1400 kr, pr. år, vilken summa torde få anses vara väl använda medel för ett sådant ändamål som folkhälsans höjande. Med hänsyn till det goda skatteunderlag som föreligger för nästa år, vågar dock kommittén vördsamt föreslå att ett något högre belopp beviljas för år 1939, förslagsvis 2000 kronor.
Skulle nu detta vårt förslag, för badhusfrågans lösning, vinna förståelse i kommunalfullmäktige, vilja vi samtidigt föreslå att det tillsättes en särskild badhuskommitté, till uppgift att i fortsättningen utforma detaljerna och inom de respektive orterna söka bilda badhusföreningar och söka väcka intresse för sakens förverkligande.
Offerdal den 15 oktober 1938
Elof Boman Erik Hellström Gustaf Larsson Ernst Sundström Olof Ekerwald.
I november 1938 bildade kommittén Offerdals kommunala Badhuskommitté och den var ett centralorgan för alla kommunens tillkommande lokala badhusföreningar. I samma protokoll upplystes om att Käloms byamän börjat vidta åtgärder för att åstadkomma badhus inom orten, och att de ville ha besök av kommunala badhuskommittén.
Den 6 januari 1939 hölls ett möte på Käloms Godtemplarhus med Käloms Badhusförening u.p.a., där ett 80-tal personer var närvarande. Där fanns även Offerdals Kommunala badhuskommitté. Där redogjordes för badets betydelse i såväl hygienisk, social som historisk synpunkt. Samt för vilka möjligheter till ekonomiska bidrag som fanns att få från Kungl. Pensionsstyrelsen och Offerdals kommun. En interimstyrelse, bestående av John Jonsson och Olle Edler, Böle, John Persson (Ekerbo) Utgård, Anders Östgren, Österulfsås, och Nils Persson, Västerulfsås, hade undersökt bl.a plats för badhuset (och ev. tvättstuga). Vidare hade de intresserat byborna för tecknande av bidrag till badhusbygget, då i form av pengar, arbete, virke, vilket nu uppskattades till ett värde av 1.400 kronor.
Till första styrelse för föreningen valdes som ordförande, Nils Thorén, Böle, Lars Eklund, Västerulfsås, Nils Persson, Västerulfsås och Nils Palmqvist, Utgård.
Ordföranden för mötet, Gustav Larsson , uttalade å Offerdals kommunala Badhuskommittés vägnar, tillfredställelsen över den goda start, som kommunens första badhusförening fått. Den första sedan kommunalfullmäktiges beslut angående badhusfrågan.
Nu började förberedelserna och arbetet på allvar för Kälomsborna.
De tecknade sig för andelar. Varje andel kostade en krona, vilken även kunde tecknas i form av arbete, varor eller virke.
Platsen var först tänkt på allmänningen vid Kvarnbäcken (Stenbrottet), fastighetsägarna inom Utgård och Böles Skifteslag hade undertecknat tomtupplåtelse. Men när ingenjör Ridderstråle, Östersund, kom för att utse plats blev det bestämt att badhuset skulle stå på nuvarande plats. Ridderstråle var byborna behjälplig med ritningar och en del maskininköp.
I ett nyttjanderättsavtal från 1942 upplåter bröderna Per och Nils Thorén del av sin mark på 20 år till Badhusföreningen. Detta avtal har inte förnyats.
Byborna var vid den här tidpunkten på det klara med att bygga både badhus och tvättstuga. Hanna Nykvist berättar att Per Jonsson Utgård vid ett sammanträde uttryckt sig så här "Ja, je vill nå gå så långt att je föreslår e tvättstugu också".
Flera bybor säger idag att det var Nils E Thore´n som var den drivande kraften, bakom badhusbygget. Kostnaderna för uppförandet var beräknade till c:a 7.500:-. Andelar såldes för c:a 2000:-, statsbidrag beviljades med c:a 3000:-. Återstående kostnad fick byborna själva stå för.
På sommaren 1940 började man att bygga badhuset. Nils Persson, Västerulfsås, berättar att det var han, Nils Thorén, Lars Eklund och Nils Palmqvist som gjöt och murade grunden till badhuset. Sedan fortsatte bygget i regi av Käloms Trä. Nils Persson berättar vidare att pojkarna i byn ibland åkte till Bredbyn och badade bastu där, under åren 1934 - 40.
Enligt anteckningsböcker kan vi se att badhuset togs i bruk i november 1940. Först att tvätta i tvättstugan var familjerna Per Jonsson Utgård, Erik Johansson (Ulfsgård) och Olov Olovsson Västerulfsås.
Den 7 dec badades för första gången. Beställda karbad avnjöts först av Tora Persson, Greta Persson (Ekerbo) och Anna Eriksson. Karbad tog också Erik Palmqvist, John Persson (Ekerbo), Nils Persson, John Jonsson, Erik Eriksson (Ernehed) och Per Thorén.
Bastubad tog tre luftbevakerskor som var i byn. De första bastubadande herrarna i byn var Sigvard Persson (Tyrebo), Bror Andersson, Olov Nilsson, Gunnar Jonsson, Erling Jonsson, och Nils Jonsson.
Den 13 dec. 1940 badade tolv skolbarn bastubad för första gången. Priset för karbad var 75 öre, bastubad 50 öre. För barn och ungdom var priset 35 öre för karbad, och 25 öre för bastubad.
I mars 1941 beslöts att bygga en vedbod på 16 kvadratmeter. I februari 1942 beslöts att kalla badhusföreningen för Käloms Badhus och Tvättstugeförening. Så heter den även idag.
Under september 1942 behandlades frågan om en ombyggnad av tvättstugan och installation av maskiner.
Det skulle kosta 3.500:-, Egnahemsstyrelsen hade beviljat ett anslag på 2.000:- av statsmedel. Man beslöt vidare att sälja mer andelar, då även i byarna Berg, Bredbyn, Västbyn. Denna gång kostade varje andel 5:-.
På vårvintern 1943 blev den nya tvättstugan klar, och den 27 mars var det demonstrationstvätt i tvättstugan. Det var hemkonsulent Nina Gustavsson som var här och visade hur tvättmaskin och centrifug skulle användas.
Den dagen hade man även en invigningsfest. Överskottet av festen blev 75:25, som gick till verksamheten.
Tvättpriset var vid starten 30 öre/kg och tvätterskan hade 8 öre/kg i lön.
Vi fortsätter att följa föreningens verksamhet genom att ta upp ytterligare några händelser ur dess protokollsanteckningar:
1950 föreslog Per Jonsson, Utgård, att föreningen skulle bjuda syföreningens damer på extra förplägnad, för det arbete de utfört åt badhuset. För det var ju så att det behövdes pengar och syföreningen anordnade auktioner av sina alster och kunde på så vis få in en slant. Det står i protokoll från april 1947 att syföreningen överlämnat 1.000:- till badhusföreningen.
1951 blev det val av en styrelse. Ordförande blev Astrid Östgren, övriga ledamöter blev Nils Jonsson, Pelle Persson, Erik Nykvist, Astrid Persson. Ledamöterna hade då ett arvode på 50:-/år.
1955 beslöts att lägga plåttak på badhus och vedbod. Skolan i byn upphörde 1959 och efter några år blev det bestämt att byborna skulle få skolan av kommunen. Av praktiska skäl blev det Käloms Badhus och Tvättstugeförening som skulle söka lagfart på skolan. Det blev gjort under 1965. Den 5/10 1967 såldes tomtmark av skolfastigheten till Olga och Elise Ögren. Man sålde 1.800 m2 för 1.000 kronor. Redan1962 hade man börjat diskutera en reparation av framförallt tvättstugan och 1965 godkände Per Thorén att badhuset fick renoveras på sin nuvarande plats.
Under sommaren 1967 reparerades badhuset och man bytte då bl.a tvättmaskin och centrifug.
Den 19 oktober 1968 brann badhuset ner och det mesta gick till spillo. Men källarvåningen och tvättmaskinerna blev inte förstörda.
Det dröjde nu till 1971 innan badhuset var återuppbyggt och kunde börja användas igen. Det moderniserades, och man gjorde en mindre bastu med elektriskt värmeaggregat och ett större duschrum. Badkaret togs bort.
Inga förändringar har gjorts sedan 1971, förutom att väggfasta värmeelement monterades in 1978. 1984 målades badhuset rött och vitt.
Käloms Bad och Tvättstugeförening hade sin mest aktiva tid under 40 och 50-talet, då fanns också störst behov av att utnyttja dess tjänster. Allteftersom hemmen moderniserats och mekaniserats har behovet av att utnyttja tvätt- och badhuset minskat. Det har många gånger varit ekonomiskt kärvt att driva verksamheten, men med stöd av kommunala bidrag och regleringsmedel, har man lyckats att få det att gå ihop.
Men vi får inte glömma att det är bybornas ideella arbete, som möjliggjort att badhuset fortfarande är i drift. Otaliga timmar av arbete har lagts ned.
Nämnas kan att den plan som Offerdals kommunala badhuskommitté upprättade inte kom att fullföljas i alla byar. Kälom var en av få som till slut fick sitt badhus med tvättstuga.
Hur såg det då ut i Käloms badhus på 1940-talet och hur fungerade verksamheten?
Bastun värmdes upp av en ångpanna som var placerad i källaren. Det gick rör direkt upp i bastun, med ånga. I övrigt värmdes badhuset upp av kamflänsrör, genom vilka det kom ånga, som gjorde att de blev varma.
Det fanns dusch i badhuset och ett badkar. Man kunde alltså välja mellan att bada i kar, eller ta ett bastubad.
Det var många gånger svårt att få varmvattnet att räcka till, eftersom det var många badare. Ofta fick de värma vatten i tvättmaskinen och bära vattnet upp från källaren i hinkar, och fylla på badkaret. Det var trapp i badhuset, mellan tvättstugan och bastun, på den tiden. Karbaden måste beställas och i "badjournal" kan vi se att det hände att man började med karbaden vid 14-tiden och höll på till framemot 21 - 22 på kvällen.Det var baddag på lördagar.
Den som skötte om badet började tidigt på morgonen med att elda i ångpannan, för att få tillräckligt med värme tills badarna kom.
Skolbarnen badade mitt på dagen och på eftermiddagen kom damerna.
Kvällen var herrarnas. Anna och Emil Lidbom var de första badmästarna.
De skötte om bastun i många år. Badmästarlönen var 2:50/dag.
Agnes Ernehed, Astrid Östgren samt Astrid Persson och Stina Eklund var baderskor under många år, framförallt hjälpte de skolbarnen.
Det var mycket folk på trakten under 40-talet, bl a vedhuggare och andra skogsarbetare. Det blev extra mycket folk som badade. Några finska familjer bodde i Berg och på Bränna och de badade gärna bastu med hela sin familj. Någon hade med sig sin nio månaders baby in i bastun det hade byborna aldrig sett tidigare. Den tyckte nog att finnarna var lite väl vågade!
Möjligheten till bad utnyttjades verkligen av byborna och man måste säga att Svenska föreningen för Folkbads mål slog igenom. "Åt var och en minst ett bad i veckan".
1951 Valdes Pelle Persson till badmästare.
1959 var sista året som skolbarnen badade, eftersom skolan lades ner. Och under 50-talet började hushållen i byn att installera egna badmöjligheter. Arne Persson berättar att han 1954 gjorde iordning badrum hos Olof Eriksson, Österulfsås, och Bror Andersson byggde sin villa 50/51. Han hade badrum. Dessa familjer var första i byn att ha eget sådant.
Trots att fler och fler fick egna badmöjligheter fortsatte byborna att bada bastu. Det hade blivit en vana, ett behov och en träffpunkt för många. Efter renoveringen 1971 fick bastun ett uppsving, och kanske är detta också en av anledningarna till att badandet fortsätter än idag. Hade den gamla ångpannan varit kvar, kan man ju undra om någon idag frivilligt eldat upp den varje lördag? Det är framför allt karlarna i byn som fortsätter att bada om än även den skaran minskat betydligt under de senaste åren. Några trogna badare från Bredbyn och Landön gästar bastun fortfarande. Damerna har dock varit mer ojämna med sina besök på bastun.
Under sommaren brukar bastun även utnyttjas av de sommargäster som besöker byn.
1971 valdes Erik Olof Eklund till badmästare och1985 blev det Olle Östgrens tur att axla det uppdraget.
I tvättstugan fanns bara ångpannan när man startade 1940. Inga maskiner fanns. Då var det bara byborna som tvättade. De hade då stora baljor i vilka de stack ner ett kopparrör som sprutade ånga, och värmde på så vis upp vattnet och kokade sina kläder. För att kläderna inte skulle brännas, fick de linda trasor kring kopparröret, som var väldigt hett. Byborna hade med sig egna baljor och vridmaskiner till tvättstrugan och tyckte att det var "lättsamt" att få tvätta där, jämfört med hemma, i "fjöset" eller i tvättstugan vid bäcken.
1943 installerades tvättmaskin och centrifug i tvättstugan och från mars 1943 blev det full fart på tvättandet i Kälom. Man hade anställda tvätterskor, som tvättade all tvätt som kom in till tvättstugan (bybornas egen tvätt tvättades alltså av tvätterskan). Första tvätterskan efter installationen av maskiner var Karin Nilsson, Utgård, (numera bosatt i Marieby).
Nu kom det tvätt från nästan hela Offerdals socken - ja, ända från Nordannälden och Valne. Hanna Nyqvist säger att under de första åren hände det att de tvättade i skift, för att hinna med all tvätt som kom. Tvätten skickades till byn, bl a med Erik Ögren, som hade lastbil och körde mjölkbil varje dag fram till Änge.
Det var allt från skitiga barnblöjor till vitskjortor åt "herremän" som tvättades. Även täcken och filtar. Man manglade eller strök inte tvätten, utan skickade tillbaka den sedan den torkat. Det fanns ju torkrum med fläkt i tvättstugan. Största mängden kläder kom in på vintern, eftersom alla då hade besvärligt att tvätta hemma: Ofta p g a vattenbrist och mycket kalla vintrar.
Det var ett hårt och slitsamt jobb att vara tvätterska. Många av byns kvinnor har gnott i tvättstugan. Bl. a. Anny Palmqvist, Linnea Palmqvist, Astrid Tyrebo, Stina Eklund, Anna-Britt Jacobsson (Flinkberg), Astrid Östgren. Julia Jacobsson, Änge, var piga i Ulfsgårds, och jobbade samtidigt som tvätterska.
Tvättandet avtog så småningom och under 50-60 talet var det mest bybor och vissa grannbyar som utnyttjade tvättstugan. Formen med anställda tvätterskor upphörde, och byns fruar tog på sig lite tvättning ibland.
Tvättmaskinen började också komma till byn i mitten på 50-talet. Hjalmar Persson köpte tvättmaskin 1956 och köpte en ny redan 1957. Ruth och Fredrik Rönneland, Långfors, köpte också då. Hjalmar tror att han var en av de första i byn som köpte tvättmaskin. Många hushåll i Kälom väntade länge med att skaffa maskin eftersom de hade tvättstugan (än idag, 1988, finns enstaka hushåll i byn som saknar tvättmaskin, och även vatten och avlopp). Idag används tvättstugan av 5 - 10 hushåll varje år. Då mest för att tvätta mattor och grövre kläder. Tvättmaskinen är rymlig och stark och centrifugen fungerar utmärkt!
Att skaffa ved till badhuset var en annan stor arbetsuppgift, där byborna fick lägga ner många dagsverken och ideelt arbete. Under 40 - 50-talet var ekonomin så god i föreningen att man kunde köpa ved och även betala den som kapade veden. Under 60 - 70-talet var det ofta någon markägare som frivilligt ställde något skifte till förfogande, där ved fick tas. Erik Nykvist är en av dem som huggit mycket ved till badhuset. Sedan sammankallades byborna till vedkapning och klyvning vid badhuset. Under 1980-talet bestämdes att den som tvättar tar med sin egen ved.
Badpriser under årens lopp, några exempel.
1940-41 75 öre för karbad 50 öre för bastubad
1952 1 kr " 75 öre "
1956 1:25 kr " 1 kr "
1975 - 3 kr "
1981 - 4 kr "
1982 - 5 kr " 2:50 dusch
1986 - 10 kr " 5:- dusch
Redan 1944 började man med att tvätta sina bilar vid bastun. Det fortsätter man med än i dag. Omkring 1985 anlades det t o m en cementplatta där bilen ska stå vid tvättning.
Priser för biltvätt: 1944 var priset 1 kr, 1981 kostade det 25kr/år och sedan 1986 kostar det 5 kr/gång eller 30 kr/år. Förr var det vanligt att vattenbrist uppstod på vintern. Man fick då ofta köra vatten hem till gården, framförallt till djuren. 1944 kostade det 25 öre för varje kar vatten som togs genom badhusets pump.
Tvättpriser, några exempel:
1940-41 30 öre/kg tvätt tvätterskelön 8 öre/kg
1947 35 öre/kg tvätt tvätterskelön 13 öre/kg
1948 tvätterskelön 15 öre/kg
1965 60 öre/kg för egen tvätt
1979 - fortf. 1 kr/kg tvätt.
Styrelseledamöter genom åren (begränsat till ordförande, kassör). Den första styrelsen satt fram till 1951. Sedan valdes en helt ny styrelse. Dessa finns omnämnda i texten.
1956 John Ekerbo, ordförande och Astrid Östgren, kassör.
1965 Arne Persson, ordförande.
1968 Hanna Nykvist, kassör.
1971 Örjan Ernehed, ordförande.
1977 Birgitta Nilsson, kassör.
1985 Lennart Ejnebrand, ordförande.
1985 Gun-Britt Palmqvist, kassör.
1989 Stefan Nolervik, ordförande.
Eftersom Kälomsborna hade långt till någon sjö förlade de sina tvättplatser utefter bäckarna som rinner genom byn. Visjöns stränder var för dyiga och något lämpligt tvättställe kunde inte anordnas där.
Många gårdar hade egen tvättstuga, andra var tillsammans om en tvättstuga. De som saknade tvättstuga hade speciella tvättplatser utefter bäcken. Tvättstugor fanns vid Bölesbäcken, vid gårdarna, Jonssons, Erneheds och Tyrebos. Gårdarna PeNisch, Palmqvists, Eklunds och Ögrens, hade tvättplatser nedanför nuvarande badhuset (där det funnits en kvarn fram till slutet av 40-talet). Ulfsgårds hade en tvättstuga nedanför sin gård, strax ovanför Bölesbäckens utlopp i Visjön.
I Utgård hade Nils Abrahamssons, Erik-Jons och Pe-Jons tvättstugor vid Visjöbäcken. I Österulfsås hade Östgrens och Erik Johanssons gårdar en gemensam tvättstuga vid Lillån (i närheten av bron efter "Nyvägen").
Hanna Nykvist och Astrid Persson berättar hur det kunde gå till vid tvättning av kläder:
"Man tvättade gångkläder när det behövdes. Då tvättade och kokade vi tvätten inne i köket. Några gårdar hade s.k. murgrytor i fjöset, där de kunde koka sin tvätt. Murgrytor var stora järngrytor som var imnurade i muren och det eldades under så att det blev varmt vatten. Det var vanligt förr att man hade eldstad i fjösen. Annan tvätt som t. ex. lakan och handdukar sparade man ihop till stortvätt på våren. Då drog man åstad till tvättstugan eller tvättplatsen. Att ha tvättstuga var framförallt att man hade nära till vatten och slapp att bära. Det var också en förvaringsplats för tvättkärlen, så att man inte behövde ta med dem från gården varje gång. Någon tvättstuga hade eldstad, en annan var byggd över bäcken, med hål i golvet. Då kunde vi skölja kläderna i bäcken inne i tvättstugan".
Det första som gjordes var att koka sitt eget tvättmedel. Man gjorde asklut och blandade den med får eller nötfett, och fick då fram en slags såpa, som de kokade kläderna i.
Det fanns inga blekningsmedel och man var noga med att låta kläderna hänga ute och torka i flera dagar. På så vis blektes de av solen. Kläder syddes och då användes ofta oblekt lärft, vilket var billigare. Då var det vanligt att de lade ut hela tygpackar på snön när vårsolen kom, för att det skulle få blekas. Vid bäcken eller tvättstugan hade man s.k. "stackar" (det var en eldstad uppbyggd av sten) på villka man hade kärlen som kläderna kokades i. Det var stora järngrytor eller kopparkärl. Där fanns också träkar av olika storlekar där tvätten blötlades. För det mesta sköljdes all tvätten i det rinnande vattnet i bäcken, där det var strömt och djupare. Under den här tiden gällde tvättmetoden kokning av kläder och man gnuggade den på ett gnobräda.
På 30-talet skaffade sig en del gårdar s.k. tvättvaggor. Det var en låda med lock, i vilken man lade kläderna och slog på hetvatten och tvättmedel. Sedan vaggades lådan fram och tillbaka. Det fungerade ungefär som en tvättmaskin. Johannes Fredriksson som bodde nere vid Visjön tillverkade sådana tvättvaggor.
Varje hushåll skötte om att tvätta själv med hjälp av pigor och döttrar. Några kvinnor i byn som brukade vara anlitade vid tvättning, mer än andra, bör nämnas. Det var Bäck-Anna och Olsson-Imbar.
Det är självklart att badning inte skedde så ofta, med tanke på att man inte hade vatten inomhus. Det fanns endast i brunnen ute på gården. Inställningen till bad och tvättning av kroppen var också en helt annan på den tiden. Barnen fick bada i baljor framför spisen inne i köket. De vuxna badade ofta i fjöset i stora träkar. Det fanns tvål.
På sommaren badade och tvättade man sig oftare. Då kunde man gå till bäcken eller tvättstugan och skölja av sig lite. Hanna Nykvist berättar att hon ofta badade vid Lillån, både vid Gammalsågen och Nysågen (där var damm byggt). Där badades både för nytta och nöje.
Under senare tid, på 50 - 60-talet, har det varit ett badställe vid Å-kroken, Lillån, som var mer allmänt utnyttjat.
Sedan "Nyvägen" mot Näversjöberg byggdes ordnade byborna, genom byalagets regi, en badplats vid Näversjön.
Man byggde en väg ner till sjön och fraktade dit omklädningsbaracken, som Käloms sportklubb haft vid fotbollsplanen. Något år senare gjordes en brygga. Detta skedde i början av 1960-talet, och det blev en populär badplats för byborna. Några hade båthus nere vid Näversjön så där fanns även tillgång till båt.
Källhänvisningar:
Ritningar och beskrivningar över olika typer för gårdsbadstugor samt Folk och skolbad, utgiven av Svenska föreningen för Folkbad.
Offerdals kommunalfullmäktiges protokoll.
Offerdals Röda korskrets protokoll.
Offerdals kommunala badhuskommittés protokoll.
Alla handlingar tillhörande Käloms Badhus och Tvättstugeförening, företrädesvis protokoll, kassaböcker, badjournal, tvättjournaler.
Intervjuer med Hanna Nykvist, Lars Eklund, Nils Persson, Astrid och Arne Persson, Hjalmar Persson, Linnea Palmqvist.